emretsson.net

Det är ett obehagligt sammanträffande att professor Inger Enkvists Brännpunktsartikel om “Den Svenska Flumskolan” kommer en dag då Finland har sorg efter skolmassakern i Tusby. Mördaren uttryckte sitt förakt och hat mot andra människor och humanistiska värderingar. Enkvist skriver om hur demokrati förutsätter kunskaper, mognad och god vilja, men frågar sig: “Hur ska unga vilja utveckla de här dygderna om skolan mest liknar en djungel där de starkas vilja råder?”

Frågan är om demokratin är hjälpt av de vuxnas diktatur i skolan.

Jag gick i skolan i en stabilt sossestyrd bruksort under 1970- och 1980-talen och har personligen aldrig upplevt den lag- eller normlöshet som enligt debattörer som Enkvist och politiker som Jan Björklund förstört undervisningen allt sedan 1968. Kort sagt känner jag inte alls igen Enkvists beskrivning av flumskolan. Som läraren som driver Freon Blog påpekar har den heller ingen bäring på dagens verklighet.

Jag tycker i vilket fall som helst att det är viktigt att skilja på pedagogik och “fostran” när man diskuterar skolan. Skolan har förvisso till uppgift att förmedla båda sakerna, och den ena har betydelse för den andra, men det är ändå två skilda ting.

Vad gäller pedagogik tyder, vad jag förstår, senare rön på att det effektivaste sättet att både lära in och lära ut är att prioritera lusten. Det som är intressant, stimulerande, roligt, det lär man sig. Repetitivt tragglande av glosor, mattetal eller vad det nu må vara är ineffektivt eller i värsta fall rent kontraproduktivt. När Enkvist skriver att “det går snabbare och bättre att lära sig av en kunnig person” förenklar hon problematiken på ett sätt som gör det svårt att tro att hon själv har en bakgrund inom undervisning. Det viktiga är förstås att eleven är aktiv och intresserad, och det blir de flesta om det finns en kunnig och inspirerande lärare. Som Anna-Lena Lodenius skriver i Ordfront visar skolsystemen i de länder som prioriterar kreativitet och självständighet bäst resultat.

När det gäller frågan om auktoritär fostran eller flummig principlöshet är en vettig människas (= mitt) svar naturligtvis: Ingetdera. Även här har det under de senaste årtiondena växt fram ett förhållningssätt som gör både den mytiska principlösheten och Enkvists längtan tillbaka till de dagar då det rådde ordning och reda och unga visste att hålla tyst när någon annan (vuxen) talade hopplöst överspelad. Jag tänker förstås på den danske familjeterapeuten och författaren Jesper Juuls idéer om att betrakta barnen som människor. Hans böcker är bland det mest omtumlande man kan läsa. En bra introduktion är Dan Josefssons artikel i Ordfront.

Den enda “metod” för barnuppfostran man som vuxen behöver är att lägga alla “metoder” på sophögen och i stället vara autentisk mot barnen och behandla dem som individer med samma rättigheter och skyldigheter som vilka människor som helst. Gränser sätter man runt sig själv – när man ber ett barn att vara tyst är det för att “jag behöver tystnad” eller “jag vill tala till punkt”, inte för att “barn ska synas, inte höras” eller “man avbryter inte”. Det kan verka som semantik men är i själva verket två fundamentalt skilda förhållningssätt. Genom att respektera barnen, men även att kräva respekt för sig själv, lär man dem både att respektera andra och att på ett konstruktivt sätt kräva respekt.

Jag har inga svar på varför den unge mannen i Finland valde att skjuta åtta personer och sig själv till döds. Men jag är säker på att hans hat inte berodde på att han inte fått lära sig veta hut.

Uppdatering: På Utsikt från höjden finns också intressanta tankegångar från en person som har egna erfarenheter av undervisning i den svenska skolan.