emretsson.net

Jag vet: Det blir tjatigt med klimathot och global uppvärmning i vart och vartannat inlägg. Om du inte är osedvanligt intresserad av klimatfrågan kan du med fördel sluta läsa här – men bara om du också hoppar över Susanna Popovas kolumn i dagens (den 13 november) Svenska Dagbladet.

Popova har läst den danske statsvetaren Björn Lomborgs nya bok Cool It och tar den som utgångspunkt för ännu ett angrepp på miljörörelsen och alla de forskare och debattörer som förespråkar kraftfulla åtgärder för att möta klimathotet. Så här beskriver hon oss:

För de som hittills bestämt hur miljön ska älskas saknar en faktaupplysning. Nämligen att deras hotbilder gränsar åt tro. Därför blir de så rasande när de blir emotsagda. Det är därför de inte välkomnar debatt där synpunkter bryts. För de kräver respekt för sin tro. Det här vet de inte om och det blir svårt för dem att upptäcka, eftersom de uppfattar sig som strikta logiker. Och oss andra som förnekande känslomänniskor.

Argumentationen påminner inte så lite om när kreationister kräver att skapelseberättelsen och evolutionsteorin ska ges samma utrymme i skolundervisningen, eftersom evolutionsteorin ju också är en “tro”. En klimatförnekare kallar sig helst “skeptiker”, och underförstått är alla de vetenskapsmän och -kvinnor som ansluter sig till den så kallade konsensuspositionen något annat än skeptiker – “troende”.

Likt berömda föregångare som utmanat konsensus – Kopernikus, Galileo, Einstein – betraktar sig klimatförnekarna som dissidenter, förföljda och hånade av en forskarskock som inte förmår motbevisa deras briljanta teser och därför skäller i blint raseri.

Det finns många som tror sig vara en Galileo. De flesta har helt enkelt bara fel.

Själv känner jag inte så mycket av det raseri Susanna Popova tycker sig iaktta, snarare en stor tröttma när argument som sedan länge vederlagts i den vetenskapliga debatten valsar runt varv efter varv i kolumner, blogginlägg, filmer och böcker.

Om de vore mer framgångsrika skulle de verkligen förtjäna allt raseri. I de flesta fall rör det sig ju om medvetna lögner eller undanhållande av fakta, med målet att så tvivel om hotet och i det längsta fördröja åtgärder för att möta det. Motivet? Kortsiktig vinning. Rör inte min suv.

Det är lite läskigt. För när Lomborg, som Popova skriver, “gör det enkla konstaterandet att det är bättre att oroa sig för hur det är nu, än om hur det är om hundra år” struntar han i ett grundläggande problem: Uppvärmningen kommer inte att plötsligt stanna upp 2100. Ju varmare det blir, desto fler positiva återkopplingar sätter in och ökar temperaturen ytterligare.

Det värsta massutdöendet i jordens historia ägde rum under en period av global uppvärmning för 251 miljoner år sedan. Hastigheten i temperaturökningen är många gånger högre i dag. Det betyder inte nödvändigtvis att 90 procent av livet på planeten kommer att gå under även denna gång, men det skulle åtminstone kunna säga oss att det finns anledning att vara försiktiga.

Men om detta säger Lomborg och Popova ingenting. Kanske är de inte intresserade eftersom ett eventuellt armageddon förmodligen ligger fler hundra år fram i tiden.

För den som verkligen är intresserad av att mer detaljerat gå igenom Lomborgs argumentation finns det gott om stoff på till exempel Gristmill, till exempel här, här och här. Hans förra bok, The Skeptical Environmentalist, tas isär här.