Rasmus Fleischer på Copyriot skriver ett långt och läsvårt inlägg mot de hårdare tagen mot fildelarna, speciellt Renforsutredningens förslag. Blogge ligger heller inte på latsidan. Personligen saknar jag dock en tydlig idé om hur en informationsekonomi där fildelning är fullständigt fri ska organiseras, precis som jag saknar en idé om hur ett förbud mot fildelning ska upprätthållas utan orimliga konsekvenser.
Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, renforsArchive for the 'musik' Category
Jag var en av alla miljoner som inte fick någon biljett till Led Zeppelins, enligt uppgift briljanta, återföreningskonsert på O2 i London. Nu skallar ropen på en världsturné över webben och jag vill bara stämma in i kören. Och den här gången ska jag banne mig få biljett. Kan man dessutom få beställa en skiva när man ändå håller på? Och en dvd på O2-konserten också …
Tills dess får Youtubes mobilkamerasnuttar duga.
Inlägget pingat till Intressant. Andra bloggar om: led zeppelin, o2, robert plant, jimmy page, john paul jones, jason bonhamRadioheads initiativ att sälja sin nya skiva på nätet och låta publiken själva välja vad den vill betala har slagit väl ut. Närmare 40 procent av de som laddat ner In Rainbows har också betalat för den – i genomsnitt sex dollar. DN sätter rubriken “Ingen kassako” och (uppdaterat) IDG hävdar att Fans betalar dåligt, men Adam Erlandsson i SvD får det till att gruppen därmed dragit in 15 miljoner kronor brutto på en månad. Olika kommentatorer tycker olika om det resultatet. Jag tycker det verkar asbra.
Själv försökte jag betala, fem dollar, men något hos min bank krånglade till det så att transaktionen inte gick igenom, och jag valde till slut att ladda hem skivan gratis. Jag fann då att den bara var 160 kbps mp3 vilket är i minsta laget för mig, så möjligen hade jag känt mig blåst om jag betalat.
Radioheads försäljningsmodell är en tvåstegsraket – i december släpper gruppen In Rainbows i en lyxutgåva med både dubbel-cd, dubbelvinyl och bok. 30 pund lär den kosta vilket förstås är mastigt för den som tycker att en mp3-version duger, men ändå en överkomlig summa för hardcore-fansen. Och konkurrensen från den illegala fildelningen lär bli liten.
Något i stil med det här är vad jag har efterlyst i flera år. Om artisterna visar generositet och förtroende gentemot publiken kommer – tillräckligt – många att belöna dem med att betala för musiken. Och genom att odla relationen till fansen kan artisterna tjäna mer på livekonserter och kringprodukter – upplevelser och prylar som inte låter sig digitaliseras och spridas på nätet. Om några år kommer diskussionen om den illegala fildelningen att vara ett minne blott.
Jag tycker att det är en mycket sympatisk affärsidé och jag tror att den snart får många efterföljare. En är redan här: Saul Williams The Inevitable Rise and Liberation of Niggy Stardust, som finns i en gratisversion i 192 kbps mp3 samt i en femdollarsversion i antingen 192 eller 320 kbps mp3 eller förlustfritt komprimerad flac. Skivan är producerad av Trent Reznor och faktiskt inte dum alls. Faktum är att jag tänker hiva upp betalkortet och tanka hem flacversionen också.
Recension
Robert Plant & Alison Krauss
Raising Sand
Av Led Zeppelins medlemmar är det Robert Plant som under alla år sedan splittringen bäst verkar ha funnit sig till rätta utan gruppen. Även om en del han gjort varit mindre lyckat (80-talet!) har han oförskräckt och faktiskt helt odramatiskt fortsatt att kasta sig över nya projekt och utforska gamla influenser på ett nytt sätt. Denna artistiska oräddhet har i mina ögon gjort honom till 2000-talets absolut intressantaste artist. När han i novembernumret av Uncut avfärdar alla spekulationer om att Zeppelins kommande återföreningskonsert i London ska följas av en världsturné är det därför lätt att tro honom – att binda sig vid sina gamla kumpaner, hur musikaliskt frisläppta de än är, för flera månader skulle förmodligen kännas som en boja.
Med sitt band Strange Sensation har Plant vävt samman blues och västkustpsykedelia med nordafrikanska ökentoner. När han nu i stället låter bluegrassängeln Alison Krauss leda honom ut i det amerikanska hjärtlandet sker det med samma djupa förståelse och lyhördhet för musikens rötter och med samma avspända lekfullhet som präglade hans förra skiva.
Det är folk, country, rockabilly, och trots att det snarare är Alison Krauss och producenten T-Bone Burnetts hemtrakter musiken kommer ifrån är det ändå Robert Plant som präglar skivan – även på de spår där hans röst bara hörs svagt i bakgrunden.
Denna röst är numera något helt annat än det flyglarm som åkallade Gudarnas hammare i början av 1970-talet. Nu sjunger han nära, nära, och kraften kan bara anas – aldrig höras. Och Alison Krauss följer smidigt med i de lågmälda duetterna, även om hon stundtals, som i Gene Clarks Through The Morning, Through The Night, låter sin gnistrande sopran stiga mot himlen.
Raising Sand har blivit en alldeles underbar skiva, som inte riktigt låter sig upptäckas i en, två eller tio lyssningar. Den fruktansvärt kraftfulla versionen av Townes van Zandts Nothin’, tungt rullande med distade gitarrer och Alison Krauss ylande fiol, sticker ut från första början och det är enormt glädjande att inse att flera andra låtar håller samma klass men kräver mer tid för att ge sig till känna.
DN och SvD gillar också skivan. Uppdaterat: DN intervjuar Robert och Alison. Telegraph också.
Kolla också in promotionintervjun:
Tyckte du att det här inlägget var Intressant?
Andra bloggar om: musik, robert plant, alison krauss,
Tuaregbandet Tinariwen, som jag rekommenderade tidigare, intervjuas i DN. Lite kul att de nämner Rod Stewart och Kenny Rogers som favoriter.
Det är mycket Tinariwen i lurarna nu. Deras nya album “Aman Iman” är årets klart bästa så här långt. Skitig, sandig, stundtals hypnotisk ökenblues. Klart intressantare än, till exempel, överhypade Arcade Fires Neon Bible.
Senaste kommentarerna