Roligaste läsupplevelsen under semestern var Richard Dawkins ateistiska manifest Illusionen om Gud (The God Delusion, orginaltiteln är allt lite vassare) och boken känns otäckt aktuell i stort sett varje dag när jag läser om liberaler och broderskapare som vill tillåta plågsamma slaktmetoder för att tillfredsställa religiösa stollar, kirurgiska ingrepp för att “återställa” ickeexisterande mödomshinnor och massavrättningar för bland annat äktenskapsbrott i Iran. Religionen fortsätter att skörda offer och skapa lidande bland både människor och djur, i namn av en påhittad skräckfigur.
Andra bloggar om: religion, iran, mödomshinnan, djurplågeri, halalslakt, skäktning, gud, richard dawkins, illusionen om gud, the god delusionArchive for the 'litteratur' Category
Alltså, jag har ingen aning om vad som står i Lars Noréns tegelsten och vill egentligen inte veta, men en del (inte Thommy Berggrens infantila dravel) av det som skrivs om den är i alla fall hejdlöst underhållande. Noréns gamla flamma Britt Edwall skriver lysande elakt i Expressen om “Begåvningens grisaktighet”. Tydligen försörjde hon, som var fast anställd på Sveriges Radio, den lidande konstnären under en tid på sextitalet.
Behåll pengarna. Lägg dem på en Yamamotorock till. Det är du värd. Du kan ha den på dig när du skriver om de utslagna. Så att du inte fryser.
Det verkar som om Norén, precis som han tydligen skriver, i boken framträder “i all den ömkliga nakenhet” som är hans. Och då kanske det är betydelsefullt på något sätt, som SvD:s Carl-Ottto Werkelid tycker. I vilket fall som helst är Leif Zerns sågning i DN betydligt roligare att läsa:
/…/ som om poängen med detta flöde av osorterade detaljer vore just detta: flödet och det intryck av autenticitet som det ska skänka.
Själv har jag svårt att tänka mig något ointressantare än den sortens autenticitet, rättare sagt: autenticitetsfetischism.
Tyvärr har ju inte alla som tydligen smädas i boken Thommy Berggrens, Britt Edwalls eller Leif Zerns möjligheter attt nå ut med sin replik. Därför blir det obeghagligt när Lars Norén hävdar att han “vägrar att förfoga över någon som helst makt” och därför anser sig kunna säga vad som helst om vem som helst utan ansvar för konsekvenserna. För visst har han accepterat makten. Den är priset för hans välstånd, det välstånd som gör att han har råd att närma sig sitt sammanbrott på NK i stället för Kappahl. Men det är ett pris vill han inte vill betala.
Inlägget pingat till Intressant. Andra bloggar om: lars norén, en dramatikers dagbok, britt edwall, thommy berggren, leif zern
The Road
“Du glömmer den aldrig”, är rubriken till Ragnar Strömbergs förbehållslösa hyllningsrecension i Aftonbladet av Vägen – den svenska översättningen av Cormac McCarthys The Road, och visst har han rätt. Jag läste den (på engelska) för någon månad sedan och den bränner fortfarande i medvetandet.
I ett postapokalyptiskt Mardrömsamerika är en far och hans son på vandring söderut, mot Mexikanska golfen, undan ännu en köldårstid i en ständig nukleär vinter. Läsaren får inte veta vad som hände den där natten för cirka tio år sedan då klockorna stannade på 1:17, men nu är biosfären död. Ingenting växer, inga fiskar finns i sjöar och vattendrag, inga fåglar i skyn, inget djurliv i de skogar där de torra trädstammarna står som gravmonument över en förlorad värld. De lik som inte förbränts i eldstormarna ruttnar inte utan ligger mumifierade. Snö och ständigt yrande aska förmörkar himlen.
Det enda liv som finns kvar är enstaka människor på jakt efter konserver – eller andra människor – att äta. De kannibalistiska gängen och sekterna är en ständigt närvarande fara för mannen och pojken på vägen. I en scen som balanserar farligt nära – men inte passerar – gränsen till spekulativ horror förirrar de sig ner i en källare där kannibalerna har sitt matförråd – nakna människor som väntar på att stympas och ätas. En man ligger på en madrass med ena benet avsågat vid höften och såret igenbränt.
“Vi skulle väl aldrig äta någon”, frågar pojken, och kannibalismen är mycket riktigt ett tabu som de aldrig bryter. Mannen tvekar inte att döda för att skydda sonen, men han offrar inte sin – deras – mänsklighet.
I en värld där livet kippar efter sina sista andetag blir snart sagt varje steg betydelsebärande, och handling och dialog är så avskalade att jag stundtals undrade om det var en roman eller någon form av dystopisk lyrik jag läste. Det är så kargt, så starkt, så outsägligt sorgligt. Och så fruktansvärt bra.
Inlägget pingat till Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vägen, the road, cormac mccarthy
Senaste kommentarerna