Roligaste läsupplevelsen under semestern var Richard Dawkins ateistiska manifest Illusionen om Gud (The God Delusion, orginaltiteln är allt lite vassare) och boken känns otäckt aktuell i stort sett varje dag när jag läser om liberaler och broderskapare som vill tillåta plågsamma slaktmetoder för att tillfredsställa religiösa stollar, kirurgiska ingrepp för att “återställa” ickeexisterande mödomshinnor och massavrättningar för bland annat äktenskapsbrott i Iran. Religionen fortsätter att skörda offer och skapa lidande bland både människor och djur, i namn av en påhittad skräckfigur.
Andra bloggar om: religion, iran, mödomshinnan, djurplågeri, halalslakt, skäktning, gud, richard dawkins, illusionen om gud, the god delusionArchive for the 'kultur' Category
Alltså, jag har ingen aning om vad som står i Lars Noréns tegelsten och vill egentligen inte veta, men en del (inte Thommy Berggrens infantila dravel) av det som skrivs om den är i alla fall hejdlöst underhållande. Noréns gamla flamma Britt Edwall skriver lysande elakt i Expressen om “Begåvningens grisaktighet”. Tydligen försörjde hon, som var fast anställd på Sveriges Radio, den lidande konstnären under en tid på sextitalet.
Behåll pengarna. Lägg dem på en Yamamotorock till. Det är du värd. Du kan ha den på dig när du skriver om de utslagna. Så att du inte fryser.
Det verkar som om Norén, precis som han tydligen skriver, i boken framträder “i all den ömkliga nakenhet” som är hans. Och då kanske det är betydelsefullt på något sätt, som SvD:s Carl-Ottto Werkelid tycker. I vilket fall som helst är Leif Zerns sågning i DN betydligt roligare att läsa:
/…/ som om poängen med detta flöde av osorterade detaljer vore just detta: flödet och det intryck av autenticitet som det ska skänka.
Själv har jag svårt att tänka mig något ointressantare än den sortens autenticitet, rättare sagt: autenticitetsfetischism.
Tyvärr har ju inte alla som tydligen smädas i boken Thommy Berggrens, Britt Edwalls eller Leif Zerns möjligheter attt nå ut med sin replik. Därför blir det obeghagligt när Lars Norén hävdar att han “vägrar att förfoga över någon som helst makt” och därför anser sig kunna säga vad som helst om vem som helst utan ansvar för konsekvenserna. För visst har han accepterat makten. Den är priset för hans välstånd, det välstånd som gör att han har råd att närma sig sitt sammanbrott på NK i stället för Kappahl. Men det är ett pris vill han inte vill betala.
Inlägget pingat till Intressant. Andra bloggar om: lars norén, en dramatikers dagbok, britt edwall, thommy berggren, leif zern
The Road
“Du glömmer den aldrig”, är rubriken till Ragnar Strömbergs förbehållslösa hyllningsrecension i Aftonbladet av Vägen – den svenska översättningen av Cormac McCarthys The Road, och visst har han rätt. Jag läste den (på engelska) för någon månad sedan och den bränner fortfarande i medvetandet.
I ett postapokalyptiskt Mardrömsamerika är en far och hans son på vandring söderut, mot Mexikanska golfen, undan ännu en köldårstid i en ständig nukleär vinter. Läsaren får inte veta vad som hände den där natten för cirka tio år sedan då klockorna stannade på 1:17, men nu är biosfären död. Ingenting växer, inga fiskar finns i sjöar och vattendrag, inga fåglar i skyn, inget djurliv i de skogar där de torra trädstammarna står som gravmonument över en förlorad värld. De lik som inte förbränts i eldstormarna ruttnar inte utan ligger mumifierade. Snö och ständigt yrande aska förmörkar himlen.
Det enda liv som finns kvar är enstaka människor på jakt efter konserver – eller andra människor – att äta. De kannibalistiska gängen och sekterna är en ständigt närvarande fara för mannen och pojken på vägen. I en scen som balanserar farligt nära – men inte passerar – gränsen till spekulativ horror förirrar de sig ner i en källare där kannibalerna har sitt matförråd – nakna människor som väntar på att stympas och ätas. En man ligger på en madrass med ena benet avsågat vid höften och såret igenbränt.
“Vi skulle väl aldrig äta någon”, frågar pojken, och kannibalismen är mycket riktigt ett tabu som de aldrig bryter. Mannen tvekar inte att döda för att skydda sonen, men han offrar inte sin – deras – mänsklighet.
I en värld där livet kippar efter sina sista andetag blir snart sagt varje steg betydelsebärande, och handling och dialog är så avskalade att jag stundtals undrade om det var en roman eller någon form av dystopisk lyrik jag läste. Det är så kargt, så starkt, så outsägligt sorgligt. Och så fruktansvärt bra.
Inlägget pingat till Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om vägen, the road, cormac mccarthyEgentligen har affären med DN Kulturs ohederliga behandling av Johan Norberg svällt över alla rimlighetens bräddar, men eftersom den vänstra delen av bloggosfären har grävt ner huvudet i skyttegraven vill jag ändå höja upp min röst.
Sakfrågan är enkel: Andreas Malm har medvetet påstått att idén om “enidéstatens” kryperi för islam kommer från Norberg, vilket den inte gör. Norberg (som i flera sammanhang uttryckt respekt för islam och även propagerat för fri invandring) förtjänar en ursäkt, och DN och Schottenius uppträder ohederligt när man i stället svartmålar honom.
Jag har träffat och intervjuat Johan Norberg och funnit honom vara sympatisk. Hans hantering av siffror och fakta är i allmänhet bra mycket ärligare än hans belackares. Våra värderingar skiljer sig åt, framför allt i synen på ojämlikhet, men självklart förtjänar han ändå ett respektfullt bemötande.
Bland bloggosfärens obehagligare sidor – både till höger och vänster – finns mentaliteten att det viktigaste är att ha rätt och bevisa motståndaren fel. Men Maria Schottenius är fel ute när hon gör Johan Norberg till en representant för detta fenomen.
Uppdatering: Johan Ehrenberg på ETC har en intelligent analys av affären.
Inlägget pingat till Intressant. Andra bloggar om: johan norberg, andreas malm, maria schottenius, dn kultur, bloggosfärenAtt fildelning över internet förändrat förutsättningarna för att upprätthålla upphovsrätten är ett faktum. När nio moderater går till motangrepp mot dem inom partiet, som tidigare förespråkat en ändring av upphovsrättslagstiftningen för att den bättre ska motsvara de nya förutsättningarna, är frågan alltså om de har en lösning på problemet inom räckhåll. Det verkar de inte ha – åtminstone skymtar ingen sådan i debattartikeln – och därför kan vi lämna den därhän.
Men även om krav hörs på flera håll är det inte självklart att legalisering är lösningen, långt därifrån. Allt större del av de värden som skapas har formen av digital information, och en ändring av lagen om viss intellektuell egendom kommer med tiden att få konsekvenser för andra sektorer. Varför ska en musikers eller en filmskapares arbete värderas annorlunda än en programmerares?
I någon mening bevittnar vi kanske hur ett produktionssätt går i graven, för att låna ett begrepp från “historiens sophög”. Vad som kommer i stället är omöjligt att veta i dag, men visst är det spännande?
Inlägget pingat till Intressant.Andra bloggar om: fildelning, upphovsrätt, internet
Jag var en av alla miljoner som inte fick någon biljett till Led Zeppelins, enligt uppgift briljanta, återföreningskonsert på O2 i London. Nu skallar ropen på en världsturné över webben och jag vill bara stämma in i kören. Och den här gången ska jag banne mig få biljett. Kan man dessutom få beställa en skiva när man ändå håller på? Och en dvd på O2-konserten också …
Tills dess får Youtubes mobilkamerasnuttar duga.
Inlägget pingat till Intressant. Andra bloggar om: led zeppelin, o2, robert plant, jimmy page, john paul jones, jason bonhamSvenska Dagbladets ledarcharmör Claes Arvidsson vill att ABF-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson ska kastas ut ur styrelsen för Forum för levande historia. Orsaken? Bland ABF:s medlemsorganisationer och samarbetspartners finns grupper till vänster om socialdemokraterna.
“Det är i ABF socialdemokraterna hänger med yttervänstern, som till exempel när Socialistiskt forum senare i november går av stapeln i ABF-huset i Stockholm.“
Skrämmande på min ära. Det var tydligen i grefvens tid som borgarna kom till makten och kunde börja strypa stödet till ABF:s ljusskygga verksamhet. Vem vet vilka idéer som frodas bland drejskivor och blockflöjter (ursäkta fördomarna) på studiecirklar runt om i landet? För att inte tala om En bok för alla, med det subversiva målet att sprida läsandet till fler i samhället. LO-anslutna män lockas att läsa för sina barn i projektet Läs för mig, Pappa. Lena Adelsohn Liljeroth handlade resolut: Det statliga stödet till En bok för alla dras in från årsskiftet.
Kanske är det Thorwaldsson som blockerar alliansregeringens planer på att göra Forum för levande historia till ett politiskt redskap i kampen mot socialismen. Myndigheten ska nämligen granska brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer, men inte den kommunistiska ideologin, något som regeringen givit den i uppdrag att göra.
Regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet med motiveringen att forskning inte ska bedrivas av myndigheter. När det gäller Forum för levande historia finns inga sådana begränsningar. Myndigheten är ett redskap för regeringen, och om dess ledning drar lite i kopplet är konsekvensen självklar: Ledningen ska bytas ut.
Inlägget pingat till Intressant.Andra bloggar om: abf, karl-petter thorwaldsson, forum för levande historia, kommunism, nazism
Radioheads initiativ att sälja sin nya skiva på nätet och låta publiken själva välja vad den vill betala har slagit väl ut. Närmare 40 procent av de som laddat ner In Rainbows har också betalat för den – i genomsnitt sex dollar. DN sätter rubriken “Ingen kassako” och (uppdaterat) IDG hävdar att Fans betalar dåligt, men Adam Erlandsson i SvD får det till att gruppen därmed dragit in 15 miljoner kronor brutto på en månad. Olika kommentatorer tycker olika om det resultatet. Jag tycker det verkar asbra.
Själv försökte jag betala, fem dollar, men något hos min bank krånglade till det så att transaktionen inte gick igenom, och jag valde till slut att ladda hem skivan gratis. Jag fann då att den bara var 160 kbps mp3 vilket är i minsta laget för mig, så möjligen hade jag känt mig blåst om jag betalat.
Radioheads försäljningsmodell är en tvåstegsraket – i december släpper gruppen In Rainbows i en lyxutgåva med både dubbel-cd, dubbelvinyl och bok. 30 pund lär den kosta vilket förstås är mastigt för den som tycker att en mp3-version duger, men ändå en överkomlig summa för hardcore-fansen. Och konkurrensen från den illegala fildelningen lär bli liten.
Något i stil med det här är vad jag har efterlyst i flera år. Om artisterna visar generositet och förtroende gentemot publiken kommer – tillräckligt – många att belöna dem med att betala för musiken. Och genom att odla relationen till fansen kan artisterna tjäna mer på livekonserter och kringprodukter – upplevelser och prylar som inte låter sig digitaliseras och spridas på nätet. Om några år kommer diskussionen om den illegala fildelningen att vara ett minne blott.
Jag tycker att det är en mycket sympatisk affärsidé och jag tror att den snart får många efterföljare. En är redan här: Saul Williams The Inevitable Rise and Liberation of Niggy Stardust, som finns i en gratisversion i 192 kbps mp3 samt i en femdollarsversion i antingen 192 eller 320 kbps mp3 eller förlustfritt komprimerad flac. Skivan är producerad av Trent Reznor och faktiskt inte dum alls. Faktum är att jag tänker hiva upp betalkortet och tanka hem flacversionen också.
Recension
Robert Plant & Alison Krauss
Raising Sand
Av Led Zeppelins medlemmar är det Robert Plant som under alla år sedan splittringen bäst verkar ha funnit sig till rätta utan gruppen. Även om en del han gjort varit mindre lyckat (80-talet!) har han oförskräckt och faktiskt helt odramatiskt fortsatt att kasta sig över nya projekt och utforska gamla influenser på ett nytt sätt. Denna artistiska oräddhet har i mina ögon gjort honom till 2000-talets absolut intressantaste artist. När han i novembernumret av Uncut avfärdar alla spekulationer om att Zeppelins kommande återföreningskonsert i London ska följas av en världsturné är det därför lätt att tro honom – att binda sig vid sina gamla kumpaner, hur musikaliskt frisläppta de än är, för flera månader skulle förmodligen kännas som en boja.
Med sitt band Strange Sensation har Plant vävt samman blues och västkustpsykedelia med nordafrikanska ökentoner. När han nu i stället låter bluegrassängeln Alison Krauss leda honom ut i det amerikanska hjärtlandet sker det med samma djupa förståelse och lyhördhet för musikens rötter och med samma avspända lekfullhet som präglade hans förra skiva.
Det är folk, country, rockabilly, och trots att det snarare är Alison Krauss och producenten T-Bone Burnetts hemtrakter musiken kommer ifrån är det ändå Robert Plant som präglar skivan – även på de spår där hans röst bara hörs svagt i bakgrunden.
Denna röst är numera något helt annat än det flyglarm som åkallade Gudarnas hammare i början av 1970-talet. Nu sjunger han nära, nära, och kraften kan bara anas – aldrig höras. Och Alison Krauss följer smidigt med i de lågmälda duetterna, även om hon stundtals, som i Gene Clarks Through The Morning, Through The Night, låter sin gnistrande sopran stiga mot himlen.
Raising Sand har blivit en alldeles underbar skiva, som inte riktigt låter sig upptäckas i en, två eller tio lyssningar. Den fruktansvärt kraftfulla versionen av Townes van Zandts Nothin’, tungt rullande med distade gitarrer och Alison Krauss ylande fiol, sticker ut från första början och det är enormt glädjande att inse att flera andra låtar håller samma klass men kräver mer tid för att ge sig till känna.
DN och SvD gillar också skivan. Uppdaterat: DN intervjuar Robert och Alison. Telegraph också.
Kolla också in promotionintervjun:
Tyckte du att det här inlägget var Intressant?
Andra bloggar om: musik, robert plant, alison krauss,
När man av princip inte köper kvällsblaskor är det lätt att man missar Aftonbladets kultursida, och det är synd för där presenteras då och då de motbilder som lyser med sin frånvaro i övriga så kallade mainstreammedia. Avdelningen är värd ett besök på webben. Petter Larssons recension av Frederick Taylors bok om Dödens murar, där han gör det förbjudna och jämför antalet dödsoffer i samband med flykt vid Berlinmuren med hur många som dött när de försökt ta sig in i USA och EU, är ett exempel. Åsa Linderborgs angrepp på Arenas Per Wirtén är också läsvärt.
Nu har dessutom Aftonbladet börjat länka till bloggosfären, vilket bör ge en rejäl skjuts för länkande bloggar men kanske också kan vara en näringsinjektion för debatten. Här är det dock inte Twingly utan Bloggportalen som står för kontakten.
Tyckte du att det här inlägget var Intressant?Andra bloggar om: åsa linderborg, berlinmuren, usa, eu, invandring, bloggosfären
Senaste kommentarerna