Carl Bildts maningar till krig mot Irak får knappast någon avgång till följd. Och som både SvD:s Göran Eriksson och Carl Bildt själv påpekar bör de inte komma som någon överraskning. Men Göran Eriksson sätter fingret på den springande punkten: Vad händer vid nästa krig? Frågan om svenska soldater riskerar att skickas ut på uppdrag att avsätta utländska diktatorer bör förstås bli föremål för debatt i riksdagen.
Archive for the 'irak' Category
Lite snabbt: Expressen skriver om utrikesminister Carl Bildts engagemang i den amerikanska lobbygruppen Committee for the Liberation of Iraq (CLI) vars uppgift var att verka för en militär intervention i Irak. Som avslöjande är det ganska tunt – som Carl Bildt själv replikerar var hans åsikter i fråga om Irak ingen hemlighet.
Som startskott för en diskussion om svensk utrikespolitik är det däremot lite intressant. Även den svenska socialdemokratiska regeringen var som vi minns väldigt lågmäld i sina protester mot krigsförberedelserna.
I USA tvingas kandidaterna i det kommande presidentvalet stå till svars för sina ställningstaganden inför det krig som nu möter ett kompakt motstånd i den amerikanska opinionen. Sverige har inga trupper i landet och därmed är förstås intresset mindre här, men vi bör ändå komma ihåg att vi i den nuvarande regeringen har personer som både propagerade för invasion före kriget (Bildt) och till och med ville skicka stridande trupp.
Symboliskt tung men formellt betydelselös, beskriver DN den resolution som USA:s representanthus antog på fredagen mot George W Bushs plan på truppförstärkningar till Irak. Det stämmer förstås, men den är ändå ett konkret bevis på att det faktiskt finns en ny majoritet i kongressen. Dessutom – och det är kanske viktigare – var det, otroligt nog, första gången sedan invasionen i mars 2003 som representanthuset hade en öppen debatt om Irak. Därmed är det också första steget mot ett slut på kriget. Och det är värt ett hurrarop.
Läs mer på The Nation.
Hanne Kjöller är nästan alltid läsvärd. Jag lagar ofta en soppa hon smög in receptet på i en av sina ledarartiklar med det omisskänneliga underliggande budskapet att “folk får ta och rycka upp sig”. Soppan är god, billig och snabblagad. Hanne Kjöller är klok och har sina poänger.
I fredagens (9/2) DN faller hon dock in i den trista kören av gammmal bombhöger som febrilt pekar finger åt vänsterns krigsmotståndare.
“Motivet för interventionen var fel. Att störta en av 1900-talets värsta massmördare hade varit ett bättre skäl än en skum jakt på massförstörelsevapen. Men det är inte detta som är den interventionskritiska vänsterns ståndpunkt. Det är i första hand att USA var inblandat, så inblandat att amerikanerna i den allmänna retoriken görs ensamt ansvariga för situationen i Irak.”
Detta är fel. Det vänstern — egentligen är krigsmotståndarna en bättre beteckning — vänder sig emot är i första hand att interventionen inte löser problemet. Det dör knappast färre människor i Irak i dag än när Saddam Hussein satt vid makten. Det betyder inte att vi har något till övers för Saddam — eller något speciellt emot USA. Det är kriget vi är emot, av anledningen att det är kontraproduktivt. Det skapar inte frihet, det skapar lidande och död. Bombhögern må hävda att detta kom som en överraskning för alla, men många röster varnade för just detta före kriget. Scott Ritter, före detta marinkårsofficer och vapeninspektör i UNSCOM, talade om både avsaknaden av massförstörelsevapen och om det inbördeskrig som skulle följa på en invasion i boken “Krig mot Irak”.
Scott Ritter är dessutom både amerikan och republikan. Hans krigsmotstånd har inget med något reflexmässigt USA-hat att göra.
Jag tror faktiskt inte heller att Hanne Kjöllers stöd för kriget beror på att hon är en naiv USA-kramare. Frågan är vad hon egentligen grundar det på?
Senaste kommentarerna