Högermannen Johan Ingerö har bjudit in några utvalda att tippa USA-valet i november. Jag hänger på oinbjuden. Det blir tufft, men Obama tar hem spelet med 281 delegater mot 257 för John McCain. Framför allt blir det den katastrofala politik som förts av, och missnöjet med, en av de sämsta presidenterna genom tiderna som kommer att fälla McCain.
Paul Krugman skrev förnågra veckor sedan att polling så här långt före valet egentligen inte säger något. Det som betyder något på valdagen är i vilken riktning och i vilken takt ekonomin utvecklas under året (eller mindre) före valdagen. En faktor som kan spela in är den sittande presidentens popularitetssiffror som kan smitta av sig på kandidaten från presidentens parti. Krugman nämner inte kampanjkassorna men jag misstänker att det också kan bli en faktor att räkna med.
Detta borde betyda att det blir en jordskredsseger för Obama i november. Men han är svart och han har visat sig ha svårt att vinna vita arbetarklassväljare, så jag räknar med att de flesta av de stater Bush tog hem 2004 trots allt går till McCain. Dock tror jag att Obamas mer nyanserade syn på frihandelns välsignelser kommer att ge honom industristaterna Ohio och Michigan – McCains frihandelsfundamentalistiska retorik går förvisso hem hos svenska liberaler men jag misstänker att den inte riktigt ger amerikanska arbetare känslan av att han är deras man.
Som Carl Melin påpekar är demokraterna traditionellt starka bland hispanics vilket jag tror ger seger i Colorado, Nevada och New Mexico.
Utan att riktigt kunna förklara det ger jag Wisconsin till McCain.
Tippar jag med hjärtat blir det dock ett jordskredsval för Barack Obama. Det finns så mycket sympatiskt med honom att jag för första gången faktiskt verkligen håller på en kandidat i ett amerikanskt val och inte bara väljer den minst dåliga. Läs till exempel Times reportage om hans banbrytande kampanjorganisation.
Spännande tycker jag: Johan Norberg tipsar om att Daniel Ankarloo har skrivit en intressant replik på Norbergs rapport till Globaliseringsrådet. Jag har inte läst hela än men den grundläggande motsättningen är tydlig. Norberg målar ju sin vana trogen världen i ljusa färger: Alla får det bättre, de fattiga blir färre, kapitalismen sprider välstånd. Ankarloos bild är klart mörkare.
Främst beror det på att Norberg huvudsakligen intresserar sig för ett “absolut” mått på fattigdom – och ser att denna fattigdom minskar, medan Ankarloo anser att ojämlikheten – som ju hela tiden ökar – är en faktor som också måste tas med i beräkningen.
Det ”absoluta” måttet på fattigdom är i grunden ett försök till en rent biologisk/fysisk definition av ett fenomen som rent faktiskt är högst socialt. Om man tror sig relatera fattigdom till ”substistens” och ”behov”, lider den valda fattigdomsgränsen fastställd till 1 PPP$ om dagen av åtminstone två problem: (i) ”behov” och ”subsistensnivå” är i sig synnerligen relativa fenomen över tid, befolkningar, åldersgrupper, boendeförhållanden (till exempel klimat, stad kontra landsbygd). Det verkar också bara vara ekonomer, som vill uttala sig om de fattigas väl och ve i världen, som vill hävda att behov (och brist på behovsuppfyllelse = ”fattigdom”) är absoluta och icke relativa och framför allt inte växande, med den allmänna samhällsutvecklingen i sig. Men oavsett det, så måste man väl ändå erkänna att uppfyllandet av behov, och medlen för uppfyllandet av dessa behov, INTE ALLS är absoluta och statiska, utan högst relativa och i ständig evolution? Även sådana enkla ting som ”mat” och ”kläder”, och uppfyllandet av att ”erhålla mat” och ”klä sig”, som tecken på reducerad fattigdom är för människor ett högst samhälleligt och socialt fenomen. Vad som ens räknas som ”mat” och ”kläder” är inte statiskt givet.
Som jag skrivit tidigare har jag och Johan Norberg väldigt olika värderingar just i frågan om ojämlikhetens betydelse, och jag tycker att Daniel Ankarloos kritik av Norbergs resonemang är både hållbar och relevant. Norberg påpekar att han även visar på förbättringar i variabler som medellivslängd, barn- och mödradödlighet, sjukdomar, utbildning och så vidare, men jag tycker ändå att han avfärdar Ankarloo med en ganska missvisande beskrivning.
John Edwards gersittstöd till Obama i presidentvalet. Det verkar inte osannolikt att det är de blivande demokratiska president- och vicepresidentkandidaterna vi ser på scenen i Grand Rapids, Michigan.
Edwards som vicepresident kan vinna en hel del av de vita arbetarklassväljare som alienerats av den roll Obama tilldelats i den utdragna primärvalsstriden med Hillary Clinton. Faktum är ju att han fick över sju procent av rösterna i West Virginia (där Clinton vann med mer än dubbelt så många röster som Obama) i tisdags, trots att han drog sig ur kampen för flera månader sedan.
John Edwards är vit, han är från Södern och han är man, vilket kanske är en fördel hos välljare som skulle ha svårt att våga rösta på “en neger från Chicago och ett fruntimmer från New York”. Dessutom är han ju snygg som en såpaskådis och en karismatisk talare. Hans stora problem är förstås att han redan förlorat ett val som vicepresidentkandidat 2004. Men det var snarare John Kerry som kraschade då – och Obama är definitivt ingen John Kerry.
George W Bush lanserar ett nytt “klimatinitiativ” i ett tal i dag, men det handlar förstås bara om en skenmanöver. Som amerikanskakommentatorerpåpekat är målet att bromsa andra initiativ, inte att leda framåt. De målsättningar den amerikanske presidenten sätter upp (USA:s koldioxidutsläpp ska sluta öka 2025) innebär katastrof för planeten – det skulle garantera att målet 450 ppm (som sannolikt inte alls är tillräckligt) inte kan nås.
Bakgrunden till Bushs utspel är att demokraterna i kongressen är på väg att driva igenom ett lagförslag som bland annat innehåller utsläppshandel. Presidenten har hotat att lägga veto mot alla förslag med tvingande utsläppsbegränsningar. Vita huset har använt den här taktiken tidigare – minns de samtal om frivilliga målsättningar Bush bjöd in till för att underminera processen för ett nytt bindande avtal efter Kyoto.
Det är plågsamt att bevittna, men snart är han borta. Tyvärr är risken påtaglig att USA:s väljare återigen låter lura sig av en republikan utan reella ambitioner att ta tag i problemet.
Uppdatering: Enligt TT kallar miljörörelsen Bushs mål bland annat för “otillräckliga”. Det kallar jag “eufemism”. Svenske miljöministern Andreas Carlgrens betyg är “djupt beklagligt”.
Intressant tycker jag: The Nation har testat hur mycket mothugg de amerikanska presidentkandidaterna tål på sina webbplatser. Och faktiskt: Straight talkern McCain tillåter straight talk även från dem som inte tycker som han. Hos Hillary Clinton däremot är kritik inget man vill höra. Obama hamnar någonstans mitt emellan.
Trist. Jag tycker fortfarande att Hillary Clinton verkar ha den klart bästa sjukförsäkringsplanen, och i den frågan har Obamas kampanj varit rent destruktiv. Men i nästan alla andra aspekter måste jag ranka Clinton lägre än Obama. Hans gräsrotskampanj verkar fortfarande ha kraft och har varit ohyggligt effektiv under hela primärvalssäsongen. Nu är det inte samma sak som att leda världens mäktigaste nation, men det säger ändå något om ledaregenskaperna.
Jag tror det bästa för demokraterna vore om Obama tar hem primärvalen i både Texas och Ohio i dag, Clinton ger upp och partiet samlar sig inför november.
Den saudiarabiska kvinna som utsattes för gruppvåldtäkt och sedemera dömdes till 200 piskrapp, för att ha befunnit sig i en bil tillsammans med en man som hon inte var släkt med, benådadesav kung Abdullah. En stor lättnad för kvinnan, utgår jag ifrån, men jag antar att lagen står oförändrad och då kvarstår förstås också alla krav på bojkott av Saudiarabien och dess monumentala förtryck av halva sin befolkning.
Att vi i den industrialiserade världen inte kan fortsätta förbruka energi i tillnärmelsevis lika hög takt som i dag står klart för de flesta som sätter sig in det allra minsta i klimatfrågan. Därför känns det lika hopplöst varje gång någon (oftast motvilligt omvänd förnekare) släpper ifrån sig något om de tekniska eller vetenskapliga genombrott som ska lösa problemet åt oss inom en snar framtid.
Jag harskrivitdetförr: Inga energikällor som finns tillgängliga de närmaste årtiondena kan ersätta de mängder av fossila bränslen vi gjort oss beroende av.
Kungliga vetenskapsakademin har tillfört viss realism till beräkningarna av hur mycket svensk och global biobränsleproduktion ska kunna öka. Den viktigaste åtgärden kommer att bli energieffektiviseringar, säger Vetenskapsakademins Sven Kullander tll Dagens Nyheter.
Realism kan man dock inte anklaga Kullander när han luftar förhoppningar om fusionskraft. Visst säger han “på sikt”, men det handlar om mycket lång sikt. Eller om ett mirakel, vilket nu som kommer först.
Klimathotet är en gåva till kärnkraftskramarna. Alla frågor om slutförvaring eller olycksrisker blir plötsligt irrelevanta. Frågan om kärnvapenspridning seglar heller inte upp särskilt ofta. Men det borde den göra. För om kärnkraften ska spela en betydelsefull roll i energimixen borde det i konsekvensens namn betyda att den ska spridas till de länder som har störst behov av stora mängder “ren” kraft – nämligen u-länderna. Och bland dem finns ett gäng riktigt otrevliga och måttligt pålitliga regimer.
DN och SvD skriver om en saudiarabisk våldtäktsdom där offret, en 19-årig kvinna, dömts till 200 piskrapp och sex månaders fängelse för att hon brutit mot de lagar som förbjuder kvinnor att umgås med män de inte är släkt med.
Det är svårt att föreställa sig ett statsskick mer motbjudande än Saudiarabiens wahhabism. Det borde uppmärksammas både i medierna och i riksdagen. Det är dags att göra behandlingen av kvinnor i Saudiarabien till en politisk fråga även i Sverige.
När man av princip inte köper kvällsblaskor är det lätt att man missar Aftonbladets kultursida, och det är synd för där presenteras då och då de motbilder som lyser med sin frånvaro i övriga så kallade mainstreammedia. Avdelningen är värd ett besök på webben. Petter Larssons recension av Frederick Taylors bok om Dödens murar, där han gör det förbjudna och jämför antalet dödsoffer i samband med flykt vid Berlinmuren med hur många som dött när de försökt ta sig in i USA och EU, är ett exempel. Åsa Linderborgs angrepp på Arenas Per Wirtén är också läsvärt.
Nu har dessutom Aftonbladet börjat länka till bloggosfären, vilket bör ge en rejäl skjuts för länkande bloggar men kanske också kan vara en näringsinjektion för debatten. Här är det dock inte Twingly utan Bloggportalen som står för kontakten.
Risken för konflikter i spåren av klimatförändringarna ökar i områden som redan i dag är oroliga, hävdar forskare vid Försvarets forskningsinstitut, FOI. Liknande slutsatser har tidigare dragits av bland annat amerikanska säkerhetsforskare, och som bekant motiveras Al Gores fredspris med att den globala uppvärmningen hotar säkerhet och fred i världens mest sårbara regioner. Enligt FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon är konflikten i Darfur till stor del ett klimatkrig.
Att Gore fick priset har förutsägbart utlöst en storm av kritik från högerhåll. Det förvånar inte, däremot skrämmer det mig lite att många av förnekelseargumenten fortfarande tas på allvar även i breda kretsar. Men vinden har i alla fall börjat vända – priset är ett tydligt tecken på det.
De svenska forskarna betonar “vikten av att inte betrakta klimatförändringarna primärt som en traditionell säkerhetsfråga.” “De direkta konsekvenserna av klimatförändringarna kan hanteras mycket mer effektivt genom civila kanaler”, skriver de.
George W Bush lanserar ett nytt “klimatinitiativ” i ett tal i dag, men det handlar förstås bara om en skenmanöver. Som 
Senaste kommentarerna