Skulle lämna in bilen på verkstad före jobbet och var därför tvungen att köra till Globen. Trögt, trögt i trafiken före Skurubron och jag tackade Ödet och SL för att jag vanligtvis slipper sitta så på morgnarna.
Skönt väder att cykla till och från dagis, förhoppningsvis kan bilen stå helt och hållet de flesta dagar framöver. På väg till tunnelbanan passerar jag SAS reklamtavlor: “Hur man har möte i Paris och hämtar barnen på dagis”. Ansträngningarna att inrätta vardagen klimatsmart (hemskt ord) känns plötsligt smått meningslösa, men man kan ju trösta sig med att det är skönt att cykla, miljöhänsyn oaktade.
Igår lanserades Klimataktion – “en folkrörelse för klimatet” med bland annat en debattartikel i Aftonbladet. Johan Simu (Grönarealisten) har en hel skrälldus med kritik, jag tycker i och för sig att han är mer än lovligt magsur men hans inlägg är i alla fall betydligt mer intressant än Klimataktions svepande resonemang. Sammanfattningsvis tycker han att artikeln innehåller “samma gamla vanliga gnäll om problemen utan något riktigt förslag på lösning”. Och även om han själv, till exempel, alldeles för lättvindigt viftar bort problemet med flygets (ökande) utsläpp, har han i alla fall delvis rätt. Viktigast är att fortast möjligt få bort de stora bovarna. “Sätt ett datum för avveckling av kolkraft inom EU! /…/ Kan vi inte sätta ett datum på kolkraftavveckling så kan vi inte heller säga åt kina att de borde sluta bygga kolkraft.” skriver Johan Simu och det är bara att instämma.
Många konkreta åtgärder kan genomföras ganska snabbt men dröjer på grund av okunniga politiker med förutfattade meningar. Trafikborgarrådet Mikael Söderlund har hävdat att det skulle kosta mer energi än man vinner på att köra runt i stan och hämta matrester med sopbilar och sedan köra lasten till reningsverk eller tipp för att göra biogas av den. Nu visar en undersökning att man får ut 20 till 24 gånger mer energi än vad som går åt för insamlandet. Miljöpartiet vill dessutom satsa på avfallskvarnar i diskbänkarna i Stockholms bostäder, vilket skulle befria hushållen från mycket av besväret med sortering.
I den amerikanska klimatdebatten kallas den här typen av åtgärder “low-hanging fruit” – förändringar som är lätta att genomföra och dessutom är lönsamma i sig själva. Det är dags att börja plocka.
Bensinpriset behöver höjas till 27 kronor litern för att utsläppsmålet ska kunna nås, bedömer Statens institut för kommunikationanalys i en rapport som bland annat DN skriver om. Det verkar rimligt, efterfrågan på bensin är ju notoriskt oelastisk, så modesta prishöjningar slår sällan igenom i minskad konsumtion.
Miljöminister Andreas Carlgren menar dock att ett fördubblat bensinpris inte är realistiskt. Han vill istället styra över godstrafik till järnvägen och ha mindre miljöskadliga bilar. Ursäkta, men är det inte just detta som är målet med ett höjt bensinpris? Genom skatt (eller helst utsläppsrättsauktionering) ger man marknaden incitament att ta hand om externaliteterna (koldioxidutsläppen) på bästa sätt och styra över till bättre alternativ, som tåg eller elbilar till exempel.
Men i det här fallet tror inte centerpartisten Carlgren på marknaden. Frågan är vilka planekonomiska verktyg han tänker sig för att nå målet.
Skulden ligger förstås inte bara på Vattenfalls välavlönade vd Lars G Josefsson utan även på de politiska beslutsfattarna, men Vattenfalls enorma satsningar på kolkraft borde betraktas som ett brott mot mänskligheten.
Den svenska alliansregeringens självgodhet, som redan är svår att stå ut med, blir ännu mer motbjudande när det statliga energibolaget under 2007 investerade drygt fyra miljarder kronor i kolkraft utomlands. Det vore intressant att höra hur våra ministrar motiverar dessa satsningar - i storleksordningen hundra miljarder de närmaste åren – på en energikälla som måste fasas ut helt under de närmaste årtiondena. För att minimera risken för klimatkatastrof är den logiska första åtgärden stopp för nya kolkraftverk.
Kanske ligger det några förhoppningar om att de nya kolkraftverken ska utrustas för avskiljning och lagring av kol men den tekniken kommer, som bland annat Greenpeace tydligt visar, inte att hjälpa oss.
Fortfarande är närmare en tredjedel av svenskarna antingen skeptiska till eller ointresserade av klimathotet, visar en undersökning som Naturvårdsverket låtit göra. Jag har svårt att tro att Lars G Josefsson är en av dem, men det vore klädsamt om han börjar agera som om han bryr sig. Eftervärldens dom riskerar att bli hård – både mot beslutsfattare som Josefsson och mot oss som står bredvid och tittar på. Brott mot mänskligheten må vara en drastisk formulering men det finns mycket som tyder på att den snarast är – tja, mild ….
Birger Schlaug diskuterar huruvida mänskligheten överlever. Själv kallar han sig galghumoristskt för optimist och svarar att “några enklaver överlever alltid”. Det kan jag väl skriva under på, så jag är därmed också “sansad” enligt Naturvårdsverkets indelning.
Jag är löjligt intresserad av amerikansk politik och har därför följt primärvalskampen ingående. Nu, när den kanske (förhoppningsvis) går in i ett avgörande skede med valen i North Carolina och Indiana har jag slutligen bestämt mig för att jag håller på Barack Obama.
Det satt ganska långt inne. Visserligen blev jag osunt berörd av den snygga Youtubevideon Yes We Can, och visserligen är Obamakampanjens gräs- och nätrotsorganisation både imponerande i sin effektivitet och lovande för vad den antyder om kandidatens vilja och förmåga att kommunicera med väljarna, men i en av de avgörande valfrågorna – sjukförsäkringsreformen – har Obama presenterat ett förslag som är klart underlägset Hillary Clintons. Utan ett obligatorium är förslaget otillräckligt, som Paul Krugman mycket riktigt påpekatfleragånger.
PJ Anders Linder skriver i SvD nyktert (häpp) om hur etanol och biodiesel har blivit koldioxidbovar värre än till och med de fossila bränslen de är tänkta att ersätta. Han bygger sin artikel på bland annat Times imponerande reportage. Inga nyheter för oss som dagligen läser Grist, men kanske en kalldusch för den genomsnittlige SvD-läsaren.
Linder landar förutsägbart i en slutsats att tullarna på etanol bör tas bort och i att hoppet står till laddhybridbilar – men han vågar förstås inte nudda vid den självklara slutsatsen: Biltrafiken måste minska – kraftigt. Etanol och biodiesel är återvändsgränder och kommer att så förbli under överskådlig tid, och med tanke på att det mycket snart kommer att krävas ett totalstopp för utbyggnad av kolkraft är det svårt att se hur elen ska räcka till för massbilism.
Magnus Andersson, ordförande i Centerpartiets Ungdomsförbund, pekar finger mot Svenska Naturskyddsföreningen på Aftonbladets debattsida. “Miljörörelsen sviker Sverige” är rubriken, och enligt Magnus Andersson medverkar SNF till ökade koldioxidutsläpp genom att överklaga bygget av Botniabanan och av om- och utbyggnad av ett vattenkraftverk i Långforsen.
“Det är alldeles uppenbart att man är mer intresserad av stoppa utvecklingen än att hjälpa den på traven”, skriver Magnus Andersson på sin blogg. I grund och botten verkar det dock handla om att SNF inte är berett att offra alla andra miljövärden än koldioxidustläpp på tilllväxtens altare. Den sträckning av Botniabanan som föreningen har överklagat hotar känsligt fågelliv, och en utbyggnad av kraftverket i Långforsen skulle vara ödesdiger för ädelfisken i älven.
Självklart går det att diskutera dessa värden, men det är Magnus Andersson uppenbarligen inte intresserad av. Det skulle ju innebära att man även diskuterar tillväxtfundamentalismen. Och den är som bekant tabu.
George W Bush lanserar ett nytt “klimatinitiativ” i ett tal i dag, men det handlar förstås bara om en skenmanöver. Som amerikanskakommentatorerpåpekat är målet att bromsa andra initiativ, inte att leda framåt. De målsättningar den amerikanske presidenten sätter upp (USA:s koldioxidutsläpp ska sluta öka 2025) innebär katastrof för planeten – det skulle garantera att målet 450 ppm (som sannolikt inte alls är tillräckligt) inte kan nås.
Bakgrunden till Bushs utspel är att demokraterna i kongressen är på väg att driva igenom ett lagförslag som bland annat innehåller utsläppshandel. Presidenten har hotat att lägga veto mot alla förslag med tvingande utsläppsbegränsningar. Vita huset har använt den här taktiken tidigare – minns de samtal om frivilliga målsättningar Bush bjöd in till för att underminera processen för ett nytt bindande avtal efter Kyoto.
Det är plågsamt att bevittna, men snart är han borta. Tyvärr är risken påtaglig att USA:s väljare återigen låter lura sig av en republikan utan reella ambitioner att ta tag i problemet.
Uppdatering: Enligt TT kallar miljörörelsen Bushs mål bland annat för “otillräckliga”. Det kallar jag “eufemism”. Svenske miljöministern Andreas Carlgrens betyg är “djupt beklagligt”.
Om man accepterar den samlade kunskapen om klimatförändringarna – vad de innebär, vad som krävs för att vända utvecklingen – och samtidigt ser hur plågsamt sakta den politiska processen går, är det lätt att bli desillusionerad. Att se Craig Venters föredrag på TED i februari ger en välbehövlig dos optimism.
Leif Widén sammanfattar väl problematiken med avskiljning och lagring av koldioxid (ccs) i ett inlägg på Brännpunkt i Svenska Dagbladet. Han nämner dock inte en av de mer skrämmande idéerna för lagring som finns, nämligen i havet. Ja, just det, det hav som redan nu börjar bli mättat på koldioxid.
Koldioxidlagring får slutförvaring av kärnbränsle att kännas riktigt tryggt, och metoden är symptomatisk för den arsenal av mer eller mindre vansinniga idéer som fossilindustrin kommer upp med som lösning på klimatfrågan. Astronomiska summor plöjs ner i utveckling av metoder som ska låta oss fortsätta gräva upp och bränna all jordskorpans olja och kol. Än så länge har det – lyckligtvis – visat sig omöjligt att få lönsamhet i ccs. Det tragiska är alla resurser som i stället för att utveckla solkraft, vindkraft och andra rena energikällor bokstavligt talat pumpas ner i jorden.
George W Bush lanserar ett nytt “klimatinitiativ” i ett tal i dag, men det handlar förstås bara om en skenmanöver. Som 
Senaste kommentarerna