Fack och näringsliv sjunger gemensamt kärnkraftens lov och DN:s ledarsida stämmer in i kören. Jag nynnar med, för jag blir allt mer övertygad om att kärnkraften är en energikälla som kommer att behöva byggas ut om klimathotet ska kunna mötas.
Men jag vill lägga till en vers: För övrigt anser jag att Vattenfalls kolkraftverk i Tyskland bör förstöras.
Först av allt måste naturligtvis utbyggnaden stoppas, men en fullständig utfasning är nödvändig på några årtiondens sikt. Det brådskar, som sagt.
Andra bloggar om: kärnkraft, kolkraft, svenskt näringsliv, lo, pappers, klimathotet, klimat, miljö, energi
Varför, varför, håller alliansen på och tjafsar om mer eller mindre meningslösa biobränslesubventioner för bilisterna när den svenska regeringen faktiskt skulle kunna göra en verklig insats på miljöområdet genom att ändra ägardirektiven för Vattenfall och tvinga fram ett stopp för den vettlösa utbyggnaden av kolkraft i Tyskland?
Kol är en betydligt värre miljöbov än bensin och diesel på alla sätt, och eftersom persontrafikens framtid stavas el snarare än etanol är det naturligtvis vettigare att satsa på koldioxidfri kraftproduktion än på subventioner av biodrivmedel som i bästa fall är tveksamma ur miljösynpunkt.
En domare i Georgia har stoppat byggandet av ett kolkraftverk med hänvisning till att koldioxid är en luftförorening. Andra kolkraftverksbyggen i USA har stoppats för att banker dragit sig ur.
Vattenfall använder utvecklingen av ccs som alibi för att bygga kolkraftverk utan ccs, men den tekniken är en återvändsgränd. Den svenska kolkraftsutbyggnaden är ett brott mot mänskligheten.
Uppdatering: Allianspartiernas olika inställning i biodrivmedelsfrågan i DN.
Andra bloggar om: biobränslen, etanol, vattenfall, kolkraft, ccs, klimathotet, klimat, global uppvärmning, miljö
Ylva Johansson och Erik Åsbrink köper sedan flera år städhjälp i hemmet, en tjänst som numera är avdragsgill. Därför drar Ylva Johansson av för tjänsten, trots att hon och socialdemokraterna var motståndare till avdraget. Självklart kan tyckas. De regler som finns ska förstås gälla alla, som Ylva Johansson själv förklarar för Svenska Dagbladet:
- Jag tycker att det är orättvist att ge skattesubventioner till personer som mig. Men jag följer de skatteregler som gäller. Sedan får man arbeta i det demokratiska systemet för att ändra dem.
Men det tycker inte statsminister Fredrik Reinfeldt. Enligt honom har det “ett drag av hyckleri”. Och kanske med moderat logik. Moderater är ju som bekant inte främmande att smita från skatter man inte gillar, ett beteende som partiledare Reinfeldt tidigare visat stor förståelse för.
Ingen stor sak, men visst blir man lite illamående.
Uppdatering: DN:s Hanne Kjöller uttrycker det mycket bättre än jag.
Andra bloggar om: pigavdraget, skatter, ylva johansson, fredrik reinfeldt
Spännande tycker jag: Johan Norberg tipsar om att Daniel Ankarloo har skrivit en intressant replik på Norbergs rapport till Globaliseringsrådet. Jag har inte läst hela än men den grundläggande motsättningen är tydlig. Norberg målar ju sin vana trogen världen i ljusa färger: Alla får det bättre, de fattiga blir färre, kapitalismen sprider välstånd. Ankarloos bild är klart mörkare.
Främst beror det på att Norberg huvudsakligen intresserar sig för ett “absolut” mått på fattigdom – och ser att denna fattigdom minskar, medan Ankarloo anser att ojämlikheten – som ju hela tiden ökar – är en faktor som också måste tas med i beräkningen.
Det ”absoluta” måttet på fattigdom är i grunden ett försök till en rent biologisk/fysisk definition av ett fenomen som rent faktiskt är högst socialt. Om man tror sig relatera fattigdom till ”substistens” och ”behov”, lider den valda fattigdomsgränsen fastställd till 1 PPP$ om dagen av åtminstone två problem: (i) ”behov” och ”subsistensnivå” är i sig synnerligen relativa fenomen över tid, befolkningar, åldersgrupper, boendeförhållanden (till exempel klimat, stad kontra landsbygd). Det verkar också bara vara ekonomer, som vill uttala sig om de fattigas väl och ve i världen, som vill hävda att behov (och brist på behovsuppfyllelse = ”fattigdom”) är absoluta och icke relativa och framför allt inte växande, med den allmänna samhällsutvecklingen i sig. Men oavsett det, så måste man väl ändå erkänna att uppfyllandet av behov, och medlen för uppfyllandet av dessa behov, INTE ALLS är absoluta och statiska, utan högst relativa och i ständig evolution? Även sådana enkla ting som ”mat” och ”kläder”, och uppfyllandet av att ”erhålla mat” och ”klä sig”, som tecken på reducerad fattigdom är för människor ett högst samhälleligt och socialt fenomen. Vad som ens räknas som ”mat” och ”kläder” är inte statiskt givet.
Som jag skrivit tidigare har jag och Johan Norberg väldigt olika värderingar just i frågan om ojämlikhetens betydelse, och jag tycker att Daniel Ankarloos kritik av Norbergs resonemang är både hållbar och relevant. Norberg påpekar att han även visar på förbättringar i variabler som medellivslängd, barn- och mödradödlighet, sjukdomar, utbildning och så vidare, men jag tycker ändå att han avfärdar Ankarloo med en ganska missvisande beskrivning.
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: johan norberg, daniel ankarloo, fattigdom, globalisering
Bensinpriset behöver höjas till 27 kronor litern för att utsläppsmålet ska kunna nås, bedömer Statens institut för kommunikationanalys i en rapport som bland annat DN skriver om. Det verkar rimligt, efterfrågan på bensin är ju notoriskt oelastisk, så modesta prishöjningar slår sällan igenom i minskad konsumtion.
Miljöminister Andreas Carlgren menar dock att ett fördubblat bensinpris inte är realistiskt. Han vill istället styra över godstrafik till järnvägen och ha mindre miljöskadliga bilar. Ursäkta, men är det inte just detta som är målet med ett höjt bensinpris? Genom skatt (eller helst utsläppsrättsauktionering) ger man marknaden incitament att ta hand om externaliteterna (koldioxidutsläppen) på bästa sätt och styra över till bättre alternativ, som tåg eller elbilar till exempel.
Men i det här fallet tror inte centerpartisten Carlgren på marknaden. Frågan är vilka planekonomiska verktyg han tänker sig för att nå målet.
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: bensinpriset, klimathotet, klimat, miljö, energi, global uppvärmning, utsläppsrätter, andreas carlgren
Skulden ligger förstås inte bara på Vattenfalls välavlönade vd Lars G Josefsson utan även på de politiska beslutsfattarna, men Vattenfalls enorma satsningar på kolkraft borde betraktas som ett brott mot mänskligheten.
Den svenska alliansregeringens självgodhet, som redan är svår att stå ut med, blir ännu mer motbjudande när det statliga energibolaget under 2007 investerade drygt fyra miljarder kronor i kolkraft utomlands. Det vore intressant att höra hur våra ministrar motiverar dessa satsningar - i storleksordningen hundra miljarder de närmaste åren – på en energikälla som måste fasas ut helt under de närmaste årtiondena. För att minimera risken för klimatkatastrof är den logiska första åtgärden stopp för nya kolkraftverk.
Kanske ligger det några förhoppningar om att de nya kolkraftverken ska utrustas för avskiljning och lagring av kol men den tekniken kommer, som bland annat Greenpeace tydligt visar, inte att hjälpa oss.
Fortfarande är närmare en tredjedel av svenskarna antingen skeptiska till eller ointresserade av klimathotet, visar en undersökning som Naturvårdsverket låtit göra. Jag har svårt att tro att Lars G Josefsson är en av dem, men det vore klädsamt om han börjar agera som om han bryr sig. Eftervärldens dom riskerar att bli hård – både mot beslutsfattare som Josefsson och mot oss som står bredvid och tittar på. Brott mot mänskligheten må vara en drastisk formulering men det finns mycket som tyder på att den snarast är – tja, mild ….
Birger Schlaug diskuterar huruvida mänskligheten överlever. Själv kallar han sig galghumoristskt för optimist och svarar att “några enklaver överlever alltid”. Det kan jag väl skriva under på, så jag är därmed också “sansad” enligt Naturvårdsverkets indelning.
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: vattenfall, lars g josefsson, kolkraft, klimathotet, klimat, miljö, birger schlaug
Jag är löjligt intresserad av amerikansk politik och har därför följt primärvalskampen ingående. Nu, när den kanske (förhoppningsvis) går in i ett avgörande skede med valen i North Carolina och Indiana har jag slutligen bestämt mig för att jag håller på Barack Obama.
Det satt ganska långt inne. Visserligen blev jag osunt berörd av den snygga Youtubevideon Yes We Can, och visserligen är Obamakampanjens gräs- och nätrotsorganisation både imponerande i sin effektivitet och lovande för vad den antyder om kandidatens vilja och förmåga att kommunicera med väljarna, men i en av de avgörande valfrågorna – sjukförsäkringsreformen – har Obama presenterat ett förslag som är klart underlägset Hillary Clintons. Utan ett obligatorium är förslaget otillräckligt, som Paul Krugman mycket riktigt påpekat flera gånger.
Den allra viktigaste frågan är en som knappast synts alls i debatterna som sänts av de stora tv-bolagen: Klimatet. Här har både Clinton och Obama planer som lovar gott (medan McCains inställning snarare oroar, trots välvillig mediabevakning), men när övertygelsen testas verkar Barack Obama ha den instinktiva förståelsen för problematiken. Att Hillary Clinton fiskar röster genom att hänga på McCains idiotiska förslag om en gas tax-holiday är möjligen begripligt men ändå lika motbjudande som kristdemokraternas skämda valfläsk om sänkt bensinskatt inför det senaste svenska valet. Obama har avvisat idén på goda grunder och har haft stöd av de flesta med insikter i ekonomi eller miljöfrågor.
En intervju på Gristmill med Obamas energi- och klimatrådgivare Jason Grumet antyder också att det finns en genuin övertygelse och starka visioner i Obamas energipolitik. Resonemangen och ordvalet känns väldigt hoppingivande. Den här kandidaten förstår allvaret.
Nu vet jag ju att en amerikansk president inte blir vald på en så svårgripbar fråga som klimatet. Men man kan väl få drömma?
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: barack obama, hillary clinton, john mccain, miljö, klimat, klimathotet, global uppvärmning, bensinskatt, sjukvård, paul krugman
PJ Anders Linder skriver i SvD nyktert (häpp) om hur etanol och biodiesel har blivit koldioxidbovar värre än till och med de fossila bränslen de är tänkta att ersätta. Han bygger sin artikel på bland annat Times imponerande reportage. Inga nyheter för oss som dagligen läser Grist, men kanske en kalldusch för den genomsnittlige SvD-läsaren.
Linder landar förutsägbart i en slutsats att tullarna på etanol bör tas bort och i att hoppet står till laddhybridbilar – men han vågar förstås inte nudda vid den självklara slutsatsen: Biltrafiken måste minska – kraftigt. Etanol och biodiesel är återvändsgränder och kommer att så förbli under överskådlig tid, och med tanke på att det mycket snart kommer att krävas ett totalstopp för utbyggnad av kolkraft är det svårt att se hur elen ska räcka till för massbilism.
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: etanol, biodiesel, klimathotet, klimat, global uppvärmning, miljö, pj anders linder, laddhybrider, bilism
Anders Wijkman är kristdemokratisk Europaparlamentariker och så vettig att man nästan trillar av stolen. I en debattartikel i Miljöaktuellt argumenterar han för “en ny ekonomisk modell som inrymmer mer än bara BNP”. Kontrasten mot allianskollegan Magnus Anderssons smått tossiga inlägg i Aftonbladet kunde knappast vara tydligare.
Så här skriver Wijkman bland annat:
Att fortsätta mäta framsteg i samhället enbart som en funktion av BNP är orimligt. BNP är enbart en sammanräkning av all konsumtion och alla investeringar i ett land. Skador på klimat och miljö borde dras ifrån, men så sker inte.
Och längre ned:
Systemet med nuvärdesberäkningar riskerar att leda till helt fel beslut. Att över huvud taget försöka uppskatta framtida värden är svårt. Men att ställa framtida konsekvenser av till exempel klimatförändringen mot kostnader för åtgärder i dag är helt enkelt inte möjligt. Klimatsystemet är icke-linjärt och vi kan snart vara vid en punkt där klimatet skenar och då bristen på åtgärder leder till katastrof.
Det är bara att hoppas att dessa visioner sakta men säkert kan sprida sig bland tillväxtfundamentalisterna inom alliansen. Och i längden måste man nog även på den kanten inse att oändlig materiell tillväxt faktiskt inte är möjlig.
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: anders wijkman, magnus andersson, global uppvärmning, klimathotet, klimat, miljö, alliansen, kd
Magnus Andersson, ordförande i Centerpartiets Ungdomsförbund, pekar finger mot Svenska Naturskyddsföreningen på Aftonbladets debattsida. “Miljörörelsen sviker Sverige” är rubriken, och enligt Magnus Andersson medverkar SNF till ökade koldioxidutsläpp genom att överklaga bygget av Botniabanan och av om- och utbyggnad av ett vattenkraftverk i Långforsen.
“Det är alldeles uppenbart att man är mer intresserad av stoppa utvecklingen än att hjälpa den på traven”, skriver Magnus Andersson på sin blogg. I grund och botten verkar det dock handla om att SNF inte är berett att offra alla andra miljövärden än koldioxidustläpp på tilllväxtens altare. Den sträckning av Botniabanan som föreningen har överklagat hotar känsligt fågelliv, och en utbyggnad av kraftverket i Långforsen skulle vara ödesdiger för ädelfisken i älven.
Självklart går det att diskutera dessa värden, men det är Magnus Andersson uppenbarligen inte intresserad av. Det skulle ju innebära att man även diskuterar tillväxtfundamentalismen. Och den är som bekant tabu.
Inlägget pingat till Intressant.
Andra bloggar om: magnus andersson, svenska naturskyddsföreningen, botniabanan, klimathotet, klimat, global uppvärmning, miljö
Senaste kommentarerna