emretsson.net

När Maciej Zaremba är som bäst har han få övermän inom journalistiken. Dagens slakt av det lagförslag om vård av asylsökande som riksdagen ska klubba den 20 maj är ett exempel på det.

Enligt Billströms lagstycke är obehandlad sjukdom menad att utgöra en avskräckande påföljd för olovlig vistelse i landet. En sorts straff, med andra ord. Men det finns ju värre brott än att inte låta sig utvisas till Iran om man råkar vara ogift mor. Att våldta småbarn, till exempel. Borde inte i logikens namn äktsvenska pedofiler vägras cancer­behandling, så att de lär sig att tygla sina lustar?

/…/ Om Billström inte accepterar att sjukvården skall tjäna som skarprättare åt domstolen, varför vill han göra läkaren till springpojke åt Migrationsverket? Kan det vara för att en svensk barnamördare från Bergslagen trots allt står oss närmare än en våldtagen kvinna från Iran? Är det den instinkten som Tobias Billström spelar på?

Det är bara att hålla med Zaremba och hoppas att våra folkvalda tar sitt förnuft och kanske framför allt sin empati och sin heder till fånga.

Medvetet eller omedvetet blandar många som kommenterar Rödebydomen ihop begreppen. Pappan frikändes inte med hänvisning till nödvärnsrätten, utan därför att han när han sköt led av en allvarlig psykisk störning som försatte honom i ett psykosliknande tillstånd.

Det finns mycket att diskutera i det här fallet. Kvällspostens Peter J Olsson anser att det faktum att trakasserierna mot familjen fick eskalera under flera år visar att “rättsväsendet abdikerat”. Konsekvensen är i hans ögon att man rimligen måste “ge friare tyglar åt hederliga människor att försvara sig”. Ännu längre till höger fradgar Dick Erixon om mediernas “moraliska haveri” och hävdar att Riccardos baneungdomar fått betydligt mildare behandling i pressen än pappan i Rödeby.

Min bild av mediebevakningen är en annan. Att anhöriga till de skjutna är kritiska är fullt begripligt och inget som ska tystas ner. Men rättsväsendet är – lyckligtvis – inte ett verktyg för offrens hämndbegär, lika lite som nödvärnsrätten ger någon rätt att sätta en hagelsvärm i ryggen på en redan oskadliggjord inkräktare.

Tingsrätten har, med stöd av den psykiatriska expertisen, dragit slutsatsen att 50-åringen inte var medveten om vad han gjorde. Om denna bedömning är korrekt (och hittills har jag inte sett något som tyder på motsatsen) vore det het enkelt vansinne att döma mannen. Brott kräver uppsåt, här finns inget uppsåt och alltså inget brott.

Om nu mannen led av en allvarlig psykisk störning när han sköt – borde han då inte, som Aftonbladets Åsa Petersen hävdar, dömas till tvångsvård? Nej. Störningen finns inte kvar och det finns alltså inget att behandla. Åsa Petersen hänvisar till det flummiga “allmänna rättsmedvetandet”. “Att skjuta ihjäl en 15-åring måste få rättsliga påföljder”, skriver hon. En vänsterbloggare som Svensson tycker att “mannen borde få någon typ av vård eller straff. Kanske är det förstnämnda det man tänker på allra först.” Tingsrätten förmådde glädjande nog undvika sådana luddiga resonemang.

Bubblandet i högersörjan om det moraliskt riktiga i att med vapen i hand försvara sitt hem och sin familj mot “ligister” eller “kräk”, och att dessa “fick vad de förtjänade”, är motbjudande. Men en rimlig vänsterposition är inte därmed att bestraffa någon som i panik tappat kontrollen över sina handlingar.

Som många redan skrivit är Rödebyhistorien en tragedi med bara förlorare. En ljuspunkt i mörkret vore om alla som misslyckats – såväl föräldrar och andra vuxna som polisen och de sociala myndigheterna – kunde lära sig något. Detta något går förmodligen inte att sammanfatta i några rader på en blogg.