emretsson.net

Knappast någon som läser denna blogg har väl missat att klimatförändringarna är en fråga som engagerar mig lite extra. Sedan jag började läsa på i ämnet för ett par år sedan har jag stärkts i min övertygelse om att hotet är verkligt, att konsekvenserna sannolikt är … monstruösa, samt att det är bråttom med en radikal omställning (pdf) för att undvika de allra värsta följderna. (Uppdatering: Flera forskargrupper förutspår rekordstor isavsmältning i Arktis år och Nordpolen kan bli isfri redan i sommar.)

Detta är numera mainstream – i varierande grad ansluter sig de allra flesta regeringar och överstatliga församlingar i världen till den här verklighetsbeskrivningen (även om republikanerna i den amerikanska senaten nyligen lyckades döda ett lagförslag om utsläppsbegränsning). Att det sedan händer alldeles för lite och att det som händer sker alldeles för långsamt måste snarare skyllas på det politiska systemets inneboende tröghet.

Men i krönikor, på insändarsidor och – framför allt – i bloggosfären är frågan om människans påverkan på klimatet i högsta grad öppen. Och när det gäller energi och övertygelse är de så kallade “skeptikerna” i överläge. Den mest aktiva “skeptiska” bloggen just nu är utan tvekan Maggie Thauerskölds The Climate Scam. Maggie skriver ofta flera inlägg om dagen, ofta om hur media – felaktigt, enligt henne – skildrar klimatfrågan som avgjord, eller om osäkerheten i vetenskapen. Men framför allt finns det en kader av engagerade personer som kommenterar inläggen. Andra “skeptiker” driver bloggarna Moderna myter, Klimatbluffen och En kättares notiser under pågående klimatväckelse, och “klimatskepsisen” är mer eller mindre förhärskande i den högra delen av bloggosfären.

Jag gillar inte benämningen “skeptiker” på dem som är övertygade om att människans inverkan på klimatet är försumbart. Ordet antyder att de som intar den motsatta ståndpunkten är “troende” och så är det ju inte – den så kallade konsensuspositionen har tillkommit genom mycket omfattande naturvetenskaplig forskning i god upplysningsanda. “Förnekare” är en bättre benämning eftersom inställningen kräver att man gör sig oemottaglig för en stor mängd information. Tyvärr för ordet tankarna till förintelseförnekare, och även om debattekniken har många likheter (så kallad cherry-picking av bevis, misstänkliggöranden av motståndarens motiv, ad hominem-angrepp och så vidare) finns det en avgörande skillnad: Den förintelse som de självutnämnda “skeptikerna” förnekar har inte inträffat ännu och kan undvikas åtminstone till en del. För att slippa fastna i leriga sidospår använder jag därför – motvilligt – ordet “skeptiker”.

“Skeptikernas” inställning är absolut inte homogen men kan sammanfattas ungefär så här:

1. Det har inte blivit varmare. Det var lika varmt på 1930-talet och ännu varmare på medeltiden, för att inte tala om under tidigare perioder över geologisk tid, och de senaste tio åren har den globala medeltemperaturen faktiskt sjunkit.

2. Om det nu har uppmätts varmare temperaturer på senare år beror det på att mätningarna inte är tillförlitliga. Och framför allt är det omöjligt att säga något om hur klimatet kommer att utvecklas framgent, eftersom datormodellerna är rena bluffen.

3. Om det nu faktiskt skulle vara så att det blir varmare beror det inte på människans koldioxidutsläpp i atmosfären. Det finns inga bevis för att dessa utsläpp ökar temperaturen. Tvärtom är det den ökande värmen – som antingen beror på ökande solaktivitet eller kosmisk strålning eller någon annan faktor – som gör att koldioxidhalten ökar.

4. Om det nu skulle vara så att människans utsläpp av koldioxid faktiskt höjer koldioxidhalten i atmosfären är detta bara bra, för koldioxid är “livets gas” och ger näring åt växtligheten. Varför skulle dagens nivå av växthusgaser vara den optimala?

5. Skulle det nu vara så att den ökande koldioxidhalten i atmosfären höjer temperaturen är detta också bara bra, för snart är vi på väg mot en ny istid och då behöver vi all värme vi kan få.

Det ska villigt erkännas att det finns (små) korn av vetenskaplighet i de flesta av dessa argument och många av dem som åberopar dem kan vara nog så övertygande, framför allt om de lyckas tygla lusten att duscha sarkasmer över sina meningsmotståndare (främst Al Gore). Att det fortfarande finns stora osäkerheter i datorsimuleringen är heller ingenting som forskarsamhället sticker under stol med. Men den föredömligt nyktra webbplatsen Skeptical Science (som återger ordet skepsis dess goda namn) visar pedagogiskt vad vetenskapen säger om dessa invändningar, och slutsatsen är att de saknar bäring på dagens situation. För en utmärkt grundkurs kan man med fördel även vända sig till Wikipedia, som har en mängd utförliga artiklar om till exempel global uppvärmning och växthusgaser.

“Skeptikerna” hävdar att den mediala bilden av klimatfrågan som “vetenskapligt avgjord” är falsk. Mängder av forskare tvivlar på de slutsatser som förs fram av till exempel FN:s klimatpanel, heter det, men de vågar inte träda fram av rädsla för att bli av med sina anslag och kanske till och med drabbas av yrkesförbud. Därför är de flesta av de “skeptiska” vetenskapsmän som syns i debatten pensionerade – nestorn Fred Singer fyller till exempel 84 år i höst. Påfallande många akademiker och forskare som, i varierande grad, ifrågasätter klimathotet är annars verksamma inom discipliner utan direkt anknytning på klimatforskning, till exempel statsvetare som Bjørn Lomborg och Roger A. Pielke Jr.

Däremot är det mycket svårt att hitta någon forskning – publicerad i erkända vetenskapliga tidskrifter och underkastad peer review – om klimatet som inte stöder teorin om att en ökande koldioxidhalt i atmosfären gör att jorden blir varmare och att antropogena växthusgasutsläpp bidrar till denna process. Den amerikanska vetenskapshistorikern Naomi Oreskes gjorde 2004 en undersökning (pdf) av de 928 artiklar som innehöll orden “global climate change” och fann att samtliga antingen explicit eller implicit anslöt sig till den så kallade konsensuspositionen.

“Skeptikernas” hela trossystem baseras alltså på en konspirationsteori om att avvikande röster inom vetenskapen tystas ner. I deras värld är den forskning som till exempel IPCC:s sammanställningar bygger på ingenting annat än medveten desinformation, datormodellerna bakom prognoserna är falsarier, och så vidare. Eftersom svagheterna i teorin är omedelbart uppenbara för till exempel svenska civilingenjörer och reklambyråanställda, måste det betraktas som otänkbart att det skulle röra sig om misstag. Vetenskapsmännen för oss med berått mod bakom ljuset.

Vilket motiv som skulle ligga bakom denna sammansvärjning, där till exempel en stor mängd forskarsammanslutningar och alltså även de vetenskapliga tidskrifterna med Science och Nature i spetsen ingår, är oklart, men förmodligen orkestreras den av världens regeringar som här har funnit den optimala ursäkten att beskatta sina stackars befolkningar ytterligare – en socialistisk önskedröm.

Nu har i och för sig den politiska manipulation som verkligen kunnat avslöjas gått i andra riktningen. Bushadministrationen försökte länge tysta Nasas (och kanske världens) främsta klimatforskare James Hansen. I ett lysande reportage i Newsweek visar Sharon Begley hur diverse lobbygrupper, finansierade av industrin, medvetet försökt så tvivel om klimatförändringarna för att fördröja åtgärder som riskerar att minska bolagens vinster. Det är en konspirationsteori som faktiskt är trovärdig, men dessa obekväma uppgifter viftas regelmässigt bort av “skeptikerna”.

Trovärdigheten hos “skeptikernas” scenario ligger däremot någonstans i nivå med idén om Zions vises protokoll. Frågan är hur många av dem själva som verkligen tror på det. För att göra det krävs en övertygelse av närmast religiöst slag.