Medvetet eller omedvetet blandar många som kommenterar Rödebydomen ihop begreppen. Pappan frikändes inte med hänvisning till nödvärnsrätten, utan därför att han när han sköt led av en allvarlig psykisk störning som försatte honom i ett psykosliknande tillstånd.
Det finns mycket att diskutera i det här fallet. Kvällspostens Peter J Olsson anser att det faktum att trakasserierna mot familjen fick eskalera under flera år visar att “rättsväsendet abdikerat”. Konsekvensen är i hans ögon att man rimligen måste “ge friare tyglar åt hederliga människor att försvara sig”. Ännu längre till höger fradgar Dick Erixon om mediernas “moraliska haveri” och hävdar att Riccardos baneungdomar fått betydligt mildare behandling i pressen än pappan i Rödeby.
Min bild av mediebevakningen är en annan. Att anhöriga till de skjutna är kritiska är fullt begripligt och inget som ska tystas ner. Men rättsväsendet är – lyckligtvis – inte ett verktyg för offrens hämndbegär, lika lite som nödvärnsrätten ger någon rätt att sätta en hagelsvärm i ryggen på en redan oskadliggjord inkräktare.
Tingsrätten har, med stöd av den psykiatriska expertisen, dragit slutsatsen att 50-åringen inte var medveten om vad han gjorde. Om denna bedömning är korrekt (och hittills har jag inte sett något som tyder på motsatsen) vore det het enkelt vansinne att döma mannen. Brott kräver uppsåt, här finns inget uppsåt och alltså inget brott.
Om nu mannen led av en allvarlig psykisk störning när han sköt – borde han då inte, som Aftonbladets Åsa Petersen hävdar, dömas till tvångsvård? Nej. Störningen finns inte kvar och det finns alltså inget att behandla. Åsa Petersen hänvisar till det flummiga “allmänna rättsmedvetandet”. “Att skjuta ihjäl en 15-åring måste få rättsliga påföljder”, skriver hon. En vänsterbloggare som Svensson tycker att “mannen borde få någon typ av vård eller straff. Kanske är det förstnämnda det man tänker på allra först.” Tingsrätten förmådde glädjande nog undvika sådana luddiga resonemang.
Bubblandet i högersörjan om det moraliskt riktiga i att med vapen i hand försvara sitt hem och sin familj mot “ligister” eller “kräk”, och att dessa “fick vad de förtjänade”, är motbjudande. Men en rimlig vänsterposition är inte därmed att bestraffa någon som i panik tappat kontrollen över sina handlingar.
Som många redan skrivit är Rödebyhistorien en tragedi med bara förlorare. En ljuspunkt i mörkret vore om alla som misslyckats – såväl föräldrar och andra vuxna som polisen och de sociala myndigheterna – kunde lära sig något. Detta något går förmodligen inte att sammanfatta i några rader på en blogg.
Inlägget pingat till Intressant. Andra bloggar om: rödeby
Oavsett vänster och höger - hur ska man se på självförsvar? Om mannen nu inte hade varit psykiskt störd vid tillfället utan lika normal som vem som helst. Under samma omständigheter. Reagerar inte de flesta ganska starkt och panikartat? Är det inte därför det finns nödvärnsparagrafer? För att samhället haft förståelse för sådana här situationer? Det var ju inte som vilket krogslagsmål som helst.
Sanna:
Nödvärnsregler tar inte sikte på situationer då man skjuter folk som flyr, laddar om och sen skjuter igen. Nödvärnsreglerna tar sikte på situationer då det faktiskt föreligger nödvärn.
Annars tycker jag att det var ett bra inlägg, fast jag håller inte med om det sista utan tycker mer som Pedersen och Svensson faktiskt.
Det är inte alls svårt att förstå “Rödebydomen”. Efter att i åratal ha fått sin handikappade son mobbad, dag ut och dag in, utan att polisen brytt sig om alla anmälningar, så är det inte alls svårt att förstå att pappan blivit svårt psykiatriskt sjuk. (Och till den som anser motsatsen - sätt er in i denna pappa, denna handikappade son, denna stackars familjs fruktansvärda situation med daglig och grov misshandel och mobbing. Och så plötsligt mitt i natten dyker ett helt ungdomsgäng upp hemma på familjens gård för att “göra upp”. Skulle det verkligen vara så svårt att förstå att man i en sådan situation inte kan handla korrekt i lagens mening. Hur skulle pappan ha handlat annars undrar jag. Skulle pappan se på medan sonen än en gång skulle åka på stryk ?
Nej ! Ett mobbargäng som detta får helt enkelt skylla sig själva. De borde BEGRIPIT att pressar man en familjefar in i ett hörn på detta vis, så kommer garanterat en kraftig reaktion att ske.
Hade pappan dömts (oavsett fängelse eller psykfängelse) så hade det varit samma sak som att förnjuda självförsvar.
Att han laddade om och sköt på pojkarna fast de redan var skadade gör att nödvärnet gick långt utöver vad nöden kräver. Hade han inte befunnits ha lidit av psykisk störning borde han absolut ha fått fängelse.
Om det var rätt att fria Rödbypappan diskuteras flitigt nu.
Hur kan man avgöra att pappan inte var vid sina fulla sinnen när han sköt med sin hagelbössa? Det finns inget brott men flera offer.
Som jag uppfattar det jag läst skulle det kunna bedömas som nödvärnsexcess. Om det är så att ingen människa tänker rationellt vid pågående eller överhängande livshotande angrepp, är det inte därför dessa paragrafer finns? Jag skulle vilja att de som har egna erfarenheter av livshotande situationer kommer till tals.