En artikel i Sydsvenskan väcker ont blod bland dem som förnekar antropogen påverkan på klimatet. Maggie är arg. Visst kan man tycka att reportern Eskil Fagerströms sätt att respektera hennes vilja att vara anonym (“I norra Skåne bor Maggie. Till vardags arbetar hon på reklambyrå, vilket är anledningen till att hon inte vill ha sitt ovanliga efternamn i tidningen”) är … ska vi säga … tvivelaktigt. Som lokaltidningsjournalist vill man förstås göra en lokal koppling, men nog hade han kunnat mörka hennes identitet lite bättre. Å andra sidan har ju Maggie Thauersköld själv inte gjort något för att förbli anonym på sin blogg, så upprördheten känns lite överspänd.
Artikeln ger annars en hyfsad bild av läget i debatten, med en stor enighet bakom IPCC:s slutsatser och en liten skara “insändarskribenter, bloggare och aparta akademiker” som håller stånd likt Asterix och Hans Tappra Galler.
– Klimatförnekarna har skickligt iklätt sig rollen som förtryckta sanningssägare i kamp mot en stor konspiration. Varje kampanj för att upplysa oss om klimathotet ger dem bara mer vatten på sin kvarn, säger Erik Svensson
Maggie får stöd av Grön Liberal som tycker att artikeln inte är tillräckligt objektiv och anser att “alla som inte sjunger med i klimathotets halleluja-kör framställs som desillusionerade virrpanor”. Med reservation för felaktiga citat är det dock svårt att se på vilket sätt den bilden är falsk.
Strutsen luktar bensin är skadeglad. Det förvånar inte.
En bagatell, men kul: Mymlan har tagit initiativ till ett test av hur viral bloggosfären är och det är klart att man hänger på. Du som bloggar och läser detta inlägg (före fredag den 23 maj klockan 21:00) skriver ett inlägg på din egen blogg, med samma rubrik (”Varm och svettig”) – och länkar hit och till Mymlan. Voilá!
Spännande tycker jag: Johan Norberg tipsar om att Daniel Ankarloo har skrivit en intressant replik på Norbergs rapport till Globaliseringsrådet. Jag har inte läst hela än men den grundläggande motsättningen är tydlig. Norberg målar ju sin vana trogen världen i ljusa färger: Alla får det bättre, de fattiga blir färre, kapitalismen sprider välstånd. Ankarloos bild är klart mörkare.
Främst beror det på att Norberg huvudsakligen intresserar sig för ett “absolut” mått på fattigdom – och ser att denna fattigdom minskar, medan Ankarloo anser att ojämlikheten – som ju hela tiden ökar – är en faktor som också måste tas med i beräkningen.
Det ”absoluta” måttet på fattigdom är i grunden ett försök till en rent biologisk/fysisk definition av ett fenomen som rent faktiskt är högst socialt. Om man tror sig relatera fattigdom till ”substistens” och ”behov”, lider den valda fattigdomsgränsen fastställd till 1 PPP$ om dagen av åtminstone två problem: (i) ”behov” och ”subsistensnivå” är i sig synnerligen relativa fenomen över tid, befolkningar, åldersgrupper, boendeförhållanden (till exempel klimat, stad kontra landsbygd). Det verkar också bara vara ekonomer, som vill uttala sig om de fattigas väl och ve i världen, som vill hävda att behov (och brist på behovsuppfyllelse = ”fattigdom”) är absoluta och icke relativa och framför allt inte växande, med den allmänna samhällsutvecklingen i sig. Men oavsett det, så måste man väl ändå erkänna att uppfyllandet av behov, och medlen för uppfyllandet av dessa behov, INTE ALLS är absoluta och statiska, utan högst relativa och i ständig evolution? Även sådana enkla ting som ”mat” och ”kläder”, och uppfyllandet av att ”erhålla mat” och ”klä sig”, som tecken på reducerad fattigdom är för människor ett högst samhälleligt och socialt fenomen. Vad som ens räknas som ”mat” och ”kläder” är inte statiskt givet.
Som jag skrivit tidigare har jag och Johan Norberg väldigt olika värderingar just i frågan om ojämlikhetens betydelse, och jag tycker att Daniel Ankarloos kritik av Norbergs resonemang är både hållbar och relevant. Norberg påpekar att han även visar på förbättringar i variabler som medellivslängd, barn- och mödradödlighet, sjukdomar, utbildning och så vidare, men jag tycker ändå att han avfärdar Ankarloo med en ganska missvisande beskrivning.
Skulle lämna in bilen på verkstad före jobbet och var därför tvungen att köra till Globen. Trögt, trögt i trafiken före Skurubron och jag tackade Ödet och SL för att jag vanligtvis slipper sitta så på morgnarna.
Skönt väder att cykla till och från dagis, förhoppningsvis kan bilen stå helt och hållet de flesta dagar framöver. På väg till tunnelbanan passerar jag SAS reklamtavlor: “Hur man har möte i Paris och hämtar barnen på dagis”. Ansträngningarna att inrätta vardagen klimatsmart (hemskt ord) känns plötsligt smått meningslösa, men man kan ju trösta sig med att det är skönt att cykla, miljöhänsyn oaktade.
Igår lanserades Klimataktion – “en folkrörelse för klimatet” med bland annat en debattartikel i Aftonbladet. Johan Simu (Grönarealisten) har en hel skrälldus med kritik, jag tycker i och för sig att han är mer än lovligt magsur men hans inlägg är i alla fall betydligt mer intressant än Klimataktions svepande resonemang. Sammanfattningsvis tycker han att artikeln innehåller “samma gamla vanliga gnäll om problemen utan något riktigt förslag på lösning”. Och även om han själv, till exempel, alldeles för lättvindigt viftar bort problemet med flygets (ökande) utsläpp, har han i alla fall delvis rätt. Viktigast är att fortast möjligt få bort de stora bovarna. “Sätt ett datum för avveckling av kolkraft inom EU! /…/ Kan vi inte sätta ett datum på kolkraftavveckling så kan vi inte heller säga åt kina att de borde sluta bygga kolkraft.” skriver Johan Simu och det är bara att instämma.
Många konkreta åtgärder kan genomföras ganska snabbt men dröjer på grund av okunniga politiker med förutfattade meningar. Trafikborgarrådet Mikael Söderlund har hävdat att det skulle kosta mer energi än man vinner på att köra runt i stan och hämta matrester med sopbilar och sedan köra lasten till reningsverk eller tipp för att göra biogas av den. Nu visar en undersökning att man får ut 20 till 24 gånger mer energi än vad som går åt för insamlandet. Miljöpartiet vill dessutom satsa på avfallskvarnar i diskbänkarna i Stockholms bostäder, vilket skulle befria hushållen från mycket av besväret med sortering.
I den amerikanska klimatdebatten kallas den här typen av åtgärder “low-hanging fruit” – förändringar som är lätta att genomföra och dessutom är lönsamma i sig själva. Det är dags att börja plocka.
Bensinpriset behöver höjas till 27 kronor litern för att utsläppsmålet ska kunna nås, bedömer Statens institut för kommunikationanalys i en rapport som bland annat DN skriver om. Det verkar rimligt, efterfrågan på bensin är ju notoriskt oelastisk, så modesta prishöjningar slår sällan igenom i minskad konsumtion.
Miljöminister Andreas Carlgren menar dock att ett fördubblat bensinpris inte är realistiskt. Han vill istället styra över godstrafik till järnvägen och ha mindre miljöskadliga bilar. Ursäkta, men är det inte just detta som är målet med ett höjt bensinpris? Genom skatt (eller helst utsläppsrättsauktionering) ger man marknaden incitament att ta hand om externaliteterna (koldioxidutsläppen) på bästa sätt och styra över till bättre alternativ, som tåg eller elbilar till exempel.
Men i det här fallet tror inte centerpartisten Carlgren på marknaden. Frågan är vilka planekonomiska verktyg han tänker sig för att nå målet.
John Edwards gersittstöd till Obama i presidentvalet. Det verkar inte osannolikt att det är de blivande demokratiska president- och vicepresidentkandidaterna vi ser på scenen i Grand Rapids, Michigan.
Edwards som vicepresident kan vinna en hel del av de vita arbetarklassväljare som alienerats av den roll Obama tilldelats i den utdragna primärvalsstriden med Hillary Clinton. Faktum är ju att han fick över sju procent av rösterna i West Virginia (där Clinton vann med mer än dubbelt så många röster som Obama) i tisdags, trots att han drog sig ur kampen för flera månader sedan.
John Edwards är vit, han är från Södern och han är man, vilket kanske är en fördel hos välljare som skulle ha svårt att våga rösta på “en neger från Chicago och ett fruntimmer från New York”. Dessutom är han ju snygg som en såpaskådis och en karismatisk talare. Hans stora problem är förstås att han redan förlorat ett val som vicepresidentkandidat 2004. Men det var snarare John Kerry som kraschade då – och Obama är definitivt ingen John Kerry.
Mark Kleiman på The Reality-Based Communitysammanfattar på ett beundransvärt sätt varför förnekare – i Sverige till exempel Climate-Scam-Maggie – som pekar finger åt Al Gore och andra internationella klimataktivister för många flygresor och stort koldioxidavtryck har huvet i arslet.
Som Kleiman påpekar är vitsen med miljöengagemanget inte att fördöma synd, det är att få rätt pris på miljön. Rika människor använder mer varor och tjänster än fattiga – det är det “rika” betyder. Jag ställer gärna upp på en politik för att minska klyftorna, men det har mer med fördelnings- än miljöpolitik att göra. En fördelningspolitik som för övrigt förnekarna, oftast med sin politiska hemvist på högerkanten, i allmänhet är starka motståndare till.
Visst har till exempel Al Gore ställt sig själv i skottlinjen med sitt credo att miljöfrågan inte är en politisk utan en moralisk fråga. Det är klart att det handlar om politik. Självklart har man större trovärdighet om man lever som man lär, och Al Gore har ju också som princip att kompensera för sina koldioxidutsläpp med till exempel investeringar i miljöteknik – en typ av frivillig utsläppshandel i avsaknad av ett riktigt handelssystem. Men ska problemet lösas – och allt mer tyder på att det är bråttom – måste även de omoraliska tvingas ändra sitt beteende. Och bara politiken kan tvinga dem.
Uppdatering: Formuleringen “huvet i arslet” har sårat känsliga själar. Den ska naturligtvis inte tolkas bokstavligt utan betyder att man har svårt att ta in fakta som inte stämmer med ens förutfattade meningar.
Alltså, jag har ingen aning om vad som står i Lars Noréns tegelsten och vill egentligen inte veta, men en del (inte Thommy Berggrens infantila dravel) av det som skrivs om den är i alla fall hejdlöst underhållande. Noréns gamla flamma Britt Edwall skriver lysande elakt i Expressen om “Begåvningens grisaktighet”. Tydligen försörjde hon, som var fast anställd på Sveriges Radio, den lidande konstnären under en tid på sextitalet.
Behåll pengarna. Lägg dem på en Yamamotorock till. Det är du värd. Du kan ha den på dig när du skriver om de utslagna. Så att du inte fryser.
/…/ som om poängen med detta flöde av osorterade detaljer vore just detta: flödet och det intryck av autenticitet som det ska skänka.
Själv har jag svårt att tänka mig något ointressantare än den sortens autenticitet, rättare sagt: autenticitetsfetischism.
Tyvärr har ju inte alla som tydligen smädas i boken Thommy Berggrens, Britt Edwalls eller Leif Zerns möjligheter attt nå ut med sin replik. Därför blir det obeghagligt när Lars Norén hävdar att han “vägrar att förfoga över någon som helst makt” och därför anser sig kunna säga vad som helst om vem som helst utan ansvar för konsekvenserna. För visst har han accepterat makten. Den är priset för hans välstånd, det välstånd som gör att han har råd att närma sig sitt sammanbrott på NK i stället för Kappahl. Men det är ett pris vill han inte vill betala.
När Maciej Zaremba är som bäst har han få övermän inom journalistiken. Dagens slakt av det lagförslag om vård av asylsökande som riksdagen ska klubba den 20 maj är ett exempel på det.
Enligt Billströms lagstycke är obehandlad sjukdom menad att utgöra en avskräckande påföljd för olovlig vistelse i landet. En sorts straff, med andra ord. Men det finns ju värre brott än att inte låta sig utvisas till Iran om man råkar vara ogift mor. Att våldta småbarn, till exempel. Borde inte i logikens namn äktsvenska pedofiler vägras cancerbehandling, så att de lär sig att tygla sina lustar?
/…/ Om Billström inte accepterar att sjukvården skall tjäna som skarprättare åt domstolen, varför vill han göra läkaren till springpojke åt Migrationsverket? Kan det vara för att en svensk barnamördare från Bergslagen trots allt står oss närmare än en våldtagen kvinna från Iran? Är det den instinkten som Tobias Billström spelar på?
Det är bara att hålla med Zaremba och hoppas att våra folkvalda tar sitt förnuft och kanske framför allt sin empati och sin heder till fånga.
Skulden ligger förstås inte bara på Vattenfalls välavlönade vd Lars G Josefsson utan även på de politiska beslutsfattarna, men Vattenfalls enorma satsningar på kolkraft borde betraktas som ett brott mot mänskligheten.
Den svenska alliansregeringens självgodhet, som redan är svår att stå ut med, blir ännu mer motbjudande när det statliga energibolaget under 2007 investerade drygt fyra miljarder kronor i kolkraft utomlands. Det vore intressant att höra hur våra ministrar motiverar dessa satsningar - i storleksordningen hundra miljarder de närmaste åren – på en energikälla som måste fasas ut helt under de närmaste årtiondena. För att minimera risken för klimatkatastrof är den logiska första åtgärden stopp för nya kolkraftverk.
Kanske ligger det några förhoppningar om att de nya kolkraftverken ska utrustas för avskiljning och lagring av kol men den tekniken kommer, som bland annat Greenpeace tydligt visar, inte att hjälpa oss.
Fortfarande är närmare en tredjedel av svenskarna antingen skeptiska till eller ointresserade av klimathotet, visar en undersökning som Naturvårdsverket låtit göra. Jag har svårt att tro att Lars G Josefsson är en av dem, men det vore klädsamt om han börjar agera som om han bryr sig. Eftervärldens dom riskerar att bli hård – både mot beslutsfattare som Josefsson och mot oss som står bredvid och tittar på. Brott mot mänskligheten må vara en drastisk formulering men det finns mycket som tyder på att den snarast är – tja, mild ….
Birger Schlaug diskuterar huruvida mänskligheten överlever. Själv kallar han sig galghumoristskt för optimist och svarar att “några enklaver överlever alltid”. Det kan jag väl skriva under på, så jag är därmed också “sansad” enligt Naturvårdsverkets indelning.
Senaste kommentarerna