emretsson.net

“Du glömmer den aldrig”, är rubriken till Ragnar Strömbergs förbehållslösa hyllningsrecension i Aftonbladet av Vägen – den svenska översättningen av Cormac McCarthys The Road, och visst har han rätt. Jag läste den (på engelska) för någon månad sedan och den bränner fortfarande i medvetandet.

I ett postapokalyptiskt Mardrömsamerika är en far och hans son på vandring söderut, mot Mexikanska golfen, undan ännu en köldårstid i en ständig nukleär vinter. Läsaren får inte veta vad som hände den där natten för cirka tio år sedan då klockorna stannade på 1:17, men nu är biosfären död. Ingenting växer, inga fiskar finns i sjöar och vattendrag, inga fåglar i skyn, inget djurliv i de skogar där de torra trädstammarna står som gravmonument över en förlorad värld. De lik som inte förbränts i eldstormarna ruttnar inte utan ligger mumifierade. Snö och ständigt yrande aska förmörkar himlen.

Det enda liv som finns kvar är enstaka människor på jakt efter konserver – eller andra människor – att äta. De kannibalistiska gängen och sekterna är en ständigt närvarande fara för mannen och pojken på vägen. I en scen som balanserar farligt nära – men inte passerar – gränsen till spekulativ horror förirrar de sig ner i en källare där kannibalerna har sitt matförråd – nakna människor som väntar på att stympas och ätas. En man ligger på en madrass med ena benet avsågat vid höften och såret igenbränt.

“Vi skulle väl aldrig äta någon”, frågar pojken, och kannibalismen är mycket riktigt ett tabu som de aldrig bryter. Mannen tvekar inte att döda för att skydda sonen, men han offrar inte sin – deras – mänsklighet.

I en värld där livet kippar efter sina sista andetag blir snart sagt varje steg betydelsebärande, och handling och dialog är så avskalade att jag stundtals undrade om det var en roman eller någon form av dystopisk lyrik jag läste. Det är så kargt, så starkt, så outsägligt sorgligt. Och så fruktansvärt bra.