Min 40-årskris försvann i den allmänna existensiella ångesten men när jag, som i dag, ger mig ut på en löprunda blir åldrandet plågsamt tydligt. Fem kilometer på 41 minuter skvallrar om att det inte var så mycket löpning utan mer promenad med periodvisa utbrot av jogging. Under det som jag så här i backspegeln inser var “mina glansdagar” sprang jag faktiskt en mil på bara ett par minuter mer. Det var då det.
Bränd av tidigare misslyckanden avstår jag ifrån att utlova regelbunden träning och snabba framsteg, men hoppet lever. Annars får det väl bli stavgång eller vattengympa härnäst.
Well. Det sura är att hur jävlig löprundan än är - måste man igenom den för att nästa ska gå lite fortare och bli lite mer dräglig.
Men misströsta icke. Har för ett tag sedan avslutat ett reportage om veteranidrottare som gick i UNT.
http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=-TYPE=bildspel-GROUP_ID=1612,00.html
Det finns hopp!
21 gånger. Så många gånger behöver du träna (regelbundet gissar jag) innan det blir ett sug. Efter vad hört i alla fall. Så det är bara att bita ihop
1 down and 20 to go. Tja, det är ju ett mål att sikta emot i alla fall.