PJ Anders Linder skriver i SvD nyktert (häpp) om hur etanol och biodiesel har blivit koldioxidbovar värre än till och med de fossila bränslen de är tänkta att ersätta. Han bygger sin artikel på bland annat Times imponerande reportage. Inga nyheter för oss som dagligen läser Grist, men kanske en kalldusch för den genomsnittlige SvD-läsaren.
Linder landar förutsägbart i en slutsats att tullarna på etanol bör tas bort och i att hoppet står till laddhybridbilar – men han vågar förstås inte nudda vid den självklara slutsatsen: Biltrafiken måste minska – kraftigt. Etanol och biodiesel är återvändsgränder och kommer att så förbli under överskådlig tid, och med tanke på att det mycket snart kommer att krävas ett totalstopp för utbyggnad av kolkraft är det svårt att se hur elen ska räcka till för massbilism.
I ett postapokalyptiskt Mardrömsamerika är en far och hans son på vandring söderut, mot Mexikanska golfen, undan ännu en köldårstid i en ständig nukleär vinter. Läsaren får inte veta vad som hände den där natten för cirka tio år sedan då klockorna stannade på 1:17, men nu är biosfären död. Ingenting växer, inga fiskar finns i sjöar och vattendrag, inga fåglar i skyn, inget djurliv i de skogar där de torra trädstammarna står som gravmonument över en förlorad värld. De lik som inte förbränts i eldstormarna ruttnar inte utan ligger mumifierade. Snö och ständigt yrande aska förmörkar himlen.
Det enda liv som finns kvar är enstaka människor på jakt efter konserver – eller andra människor – att äta. De kannibalistiska gängen och sekterna är en ständigt närvarande fara för mannen och pojken på vägen. I en scen som balanserar farligt nära – men inte passerar – gränsen till spekulativ horror förirrar de sig ner i en källare där kannibalerna har sitt matförråd – nakna människor som väntar på att stympas och ätas. En man ligger på en madrass med ena benet avsågat vid höften och såret igenbränt.
“Vi skulle väl aldrig äta någon”, frågar pojken, och kannibalismen är mycket riktigt ett tabu som de aldrig bryter. Mannen tvekar inte att döda för att skydda sonen, men han offrar inte sin – deras – mänsklighet.
I en värld där livet kippar efter sina sista andetag blir snart sagt varje steg betydelsebärande, och handling och dialog är så avskalade att jag stundtals undrade om det var en roman eller någon form av dystopisk lyrik jag läste. Det är så kargt, så starkt, så outsägligt sorgligt. Och så fruktansvärt bra.
Anders Wijkman är kristdemokratisk Europaparlamentariker och så vettig att man nästan trillar av stolen. I en debattartikel i Miljöaktuellt argumenterar han för “en ny ekonomisk modell som inrymmer mer än bara BNP”. Kontrasten mot allianskollegan Magnus Anderssons smått tossiga inlägg i Aftonbladet kunde knappast vara tydligare.
Så här skriver Wijkman bland annat:
Att fortsätta mäta framsteg i samhället enbart som en funktion av BNP är orimligt. BNP är enbart en sammanräkning av all konsumtion och alla investeringar i ett land. Skador på klimat och miljö borde dras ifrån, men så sker inte.
Och längre ned:
Systemet med nuvärdesberäkningar riskerar att leda till helt fel beslut. Att över huvud taget försöka uppskatta framtida värden är svårt. Men att ställa framtida konsekvenser av till exempel klimatförändringen mot kostnader för åtgärder i dag är helt enkelt inte möjligt. Klimatsystemet är icke-linjärt och vi kan snart vara vid en punkt där klimatet skenar och då bristen på åtgärder leder till katastrof.
Det är bara att hoppas att dessa visioner sakta men säkert kan sprida sig bland tillväxtfundamentalisterna inom alliansen. Och i längden måste man nog även på den kanten inse att oändlig materiell tillväxt faktiskt inte är möjlig.
Magnus Andersson, ordförande i Centerpartiets Ungdomsförbund, pekar finger mot Svenska Naturskyddsföreningen på Aftonbladets debattsida. “Miljörörelsen sviker Sverige” är rubriken, och enligt Magnus Andersson medverkar SNF till ökade koldioxidutsläpp genom att överklaga bygget av Botniabanan och av om- och utbyggnad av ett vattenkraftverk i Långforsen.
“Det är alldeles uppenbart att man är mer intresserad av stoppa utvecklingen än att hjälpa den på traven”, skriver Magnus Andersson på sin blogg. I grund och botten verkar det dock handla om att SNF inte är berett att offra alla andra miljövärden än koldioxidustläpp på tilllväxtens altare. Den sträckning av Botniabanan som föreningen har överklagat hotar känsligt fågelliv, och en utbyggnad av kraftverket i Långforsen skulle vara ödesdiger för ädelfisken i älven.
Självklart går det att diskutera dessa värden, men det är Magnus Andersson uppenbarligen inte intresserad av. Det skulle ju innebära att man även diskuterar tillväxtfundamentalismen. Och den är som bekant tabu.
George W Bush lanserar ett nytt “klimatinitiativ” i ett tal i dag, men det handlar förstås bara om en skenmanöver. Som amerikanskakommentatorerpåpekat är målet att bromsa andra initiativ, inte att leda framåt. De målsättningar den amerikanske presidenten sätter upp (USA:s koldioxidutsläpp ska sluta öka 2025) innebär katastrof för planeten – det skulle garantera att målet 450 ppm (som sannolikt inte alls är tillräckligt) inte kan nås.
Bakgrunden till Bushs utspel är att demokraterna i kongressen är på väg att driva igenom ett lagförslag som bland annat innehåller utsläppshandel. Presidenten har hotat att lägga veto mot alla förslag med tvingande utsläppsbegränsningar. Vita huset har använt den här taktiken tidigare – minns de samtal om frivilliga målsättningar Bush bjöd in till för att underminera processen för ett nytt bindande avtal efter Kyoto.
Det är plågsamt att bevittna, men snart är han borta. Tyvärr är risken påtaglig att USA:s väljare återigen låter lura sig av en republikan utan reella ambitioner att ta tag i problemet.
Uppdatering: Enligt TT kallar miljörörelsen Bushs mål bland annat för “otillräckliga”. Det kallar jag “eufemism”. Svenske miljöministern Andreas Carlgrens betyg är “djupt beklagligt”.
Timbros vd Maria Rankka sluter – synbarligen – upp vid Historieuppropets sida i ett inlägg på DN Debatt, och flerarepresentanterförbloggvänstern är upprymda. Uppenbarligen kan höger och vänster mötas i synen på Forum för levande historia, men kommer de att vara lika såta vänner när Timbro ställer in siktet på myndigheter som JämO och Folkhälsoinstitutet? För visst är det bland andra dessa som avses när Rankka skriver: “Låt oss därför göra gemensam sak för att se till att Levande historia och andra ideologiproducerande och opinionsbildande myndigheter läggs ned.”
Min 40-årskris försvann i den allmänna existensiella ångesten men när jag, som i dag, ger mig ut på en löprunda blir åldrandet plågsamt tydligt. Fem kilometer på 41 minuter skvallrar om att det inte var så mycket löpning utan mer promenad med periodvisa utbrot av jogging. Under det som jag så här i backspegeln inser var “mina glansdagar” sprang jag faktiskt en mil på bara ett par minuter mer. Det var då det.
Bränd av tidigare misslyckanden avstår jag ifrån att utlova regelbunden träning och snabba framsteg, men hoppet lever. Annars får det väl bli stavgång eller vattengympa härnäst.
Om man accepterar den samlade kunskapen om klimatförändringarna – vad de innebär, vad som krävs för att vända utvecklingen – och samtidigt ser hur plågsamt sakta den politiska processen går, är det lätt att bli desillusionerad. Att se Craig Venters föredrag på TED i februari ger en välbehövlig dos optimism.
Klimatfrågan har hamnat lite grann i medieskugga, kanske delvis på grund av att en ovanligt kraftig La Niña har givit jorden en kall (nåja) vinter. Men faran är inte över – tvärtom.
Ett gäng av de tyngsta klimatforskarna med Nasas James Hansen i spetsen har publicerat ett paper där de argumenterar för att sikta på 350 ppm (miljondelar) koldioxid i atmosfären för att undvika en katastrofal utveckling. Det är inte helt lättillgängligt men mycket läsvärt, och det finns en skärpa i formuleringarna som är svår att vifta bort. Slutorden är :
Present policies, with continued construction of coal-fired power plants without CO2 capture, suggest that decision-makers do not appreciate the gravity of the situation. We must begin to move now toward the era beyond fossil fuels. Continued growth of greenhouse gas emissions, for just another decade, practically eliminates the possibility of near-term return of atmospheric composition beneath the tipping level for catastrophic effects.
The most difficult task, phase-out over the next 20-25 years of coal use that does not capture CO2, is herculean, yet feasible when compared with the efforts that went into World War II. The stakes, for all life on the planet, surpass those of any previous crisis. The greatest danger is continued ignorance and denial, which could make tragic consequences unavoidable.
I samma veva lanserar Al Gores Alliance for Climate Protection sin kampanj We, med payoffen “We Can Solve It”. Precis som James Hansen et al drar man en parallell till den kollektiva ansträngningen som krävdes för att vinna Andra världskriget. Behöver man påpeka att Sverige inte kan stå utanför den här gången?
George W Bush lanserar ett nytt “klimatinitiativ” i ett tal i dag, men det handlar förstås bara om en skenmanöver. Som 
Senaste kommentarerna